Gymnastikhoppning

Igår var det skritt som gällde, idag lite gymnastikhoppning. Skrittade fram ute i blåsten, det var liksom så jävligt väder som det kan vara utan att det snöar och regnar i sidled, ni vet blåsigt och kallt och man tänker att man kunde sitta i soffan under en filt och mysa. Men det är då jag går som mest igång! Det är nästan en härligare känsla att jobba i uppförsbacke än att vinna en tävling... Är det så för er också?! Älskar liksom att min passion är mitt intresse och min ambition är inte att bli bäst av alla, utan att göra det bästa av det jag har och hinna lära mig så mycket det bara går under resans gång. Jag tror på mig själv för jag har styrka inuti mig och jag är klok nog att lägga min energi på mig själv. Aaahh vilken skön känsla när man känner sig odödlig, det behöver och förtjänar man dem minuterna ibland när allt istället känns hopplöst.

Efter framskrittningen gick vi till banan där jag hade ställt upp en studs-serie. Travade först fram och gjorde mina övergångar, få gummiband i kroppen så att känslan mellan oss går från 2 till 1. Om han ramlar iväg och slutar bära sig på sina bakben måste jag kvickt gå ner i skritt igen och börja om, så småningom i ridpasset behöver man inte göra övergången utan utvecklar den till "bara" en halvhalt och får tillbaka bärigheten och balansen. Kände på galoppen och han visste, hela hans kropp ville hoppa! Det suget jag får när jag svänger på hinder med denna häst, det vet jag inte om jag kommer få på dressyrbanan ärligt talat! Men nu har jag blivit så klok att jag förstått att denna häst måste hoppas mera, och jag vill så gärna komma ut på lite starter med honom också. Det gör oss bara gott, och han känns alltid härligare att rida rörelser på efter lite skutt och hopp, lösgjord och munter såklart.

Hoppade serien och red rakt efteråt, han ville svänga i fyrkantsspårets riktning så jag fick sakta av några gånger och knackade lite med innerskänkeln, efter några upprepningar var han mer med mig och vi kunde rida rakt samt byta galopp om vi hade fel på rakt spår innan vi svängde. Dressyren är grunden till allt, i alla sammanhang. Vi båda två njöt av detta och det ska inte dröja lika länge innan nästa gång. 



 

Grusvägen

Igår hade vi ju ett underbart pass med bra samspel, idag red jag på åkern där det hade regnat under natten, lite halare och Molle kändes försiktig. Är han försiktig med bjudningen, får jag inte samma fjäder till kontakt med handen. Så jag valde att rida ut på grusvägarna istället, där hittade vi snabbt den där ärliga bjudningen igen och jag kunde aktivera honom genom att rida lite kvicka växlingar i skolor, en tvärare sluta i skritt, räta ut lite fram i trav, ner i skritt och böja mera, räta ut lite fram i trav o.s.v. Detta gör att jag kan smyga in mer böjning såsmåningom i travslutan, och även få halvhalterna att gå igenom på mindre hjälp tack vare skritt-övergångarna.

När vi har fjäder från bakbenen så får man känslan av att man har bakbenen i direktkontakt med tygeln. Då kan man också leka med trampet, som vi blivit lite starkare i, han har faktiskt en fin takt när han trampar. Jag försöker att lära honom trampa genom att jag samlar skritten, och ber om mer aktivering genom att bara ta halvhalter, ingen drivning. När han gör rätt klappar och berömmer jag och åker med utan att för den delen släppa kontakten. För ute har han den där extra energin, så när vi kommer in på banan kommer jag behöva lägga till skänkeln och då vill jag klara mig utan den när jag rider utomhus.

Ur trampet sitter han ordentligt på sin bakdel, och traven som följer känns kanon. Skillnaden nu är att jag kan variera formen ur den traven, när vi först hittade den så var det en form och varken böjning eller ställning gick riktigt att variera. Nu kan jag runda honom lägre samt forma honom åt bägge håll.

Vilken häst jag har, han gör verkligen allt för mig, ställer upp så gott han kan. Lat ena dan men jag förlåter honom när han är så här fantastisk som han kan vara haha! Han förlåter ju mig för alla ryttarmissar. :P

En favorit från en av gångerna duktiga Li Sjöstrand har fotat oss.

Min guldgosse

Nu har Molle varit fin 3 dagar på rad, haha! Underbart. Galoppen är faktiskt den bästa den någonsin har varit, känns som att allt vi tränat på hela våren fallit på plats. Språngkurva och känslan att vi tar mark och höjd på samma gång, inte faller i två delar. Vi jobbar på med tajmingen, det är det vi måste få in nu. Molle kan alla saker, vi måste träna på att JAG inte ska säga flera saker samtidigt utan bara åka med i sadeln och göra rätt sak vid rätt läge. Och då blir jag mer renodlad och rättvis i min hjälpgivning så att vår kommunikation ska fungera bättre. Mer effekt av hjälperna, mer egen bärighet och mer eget ansvar på hästen. Om 2 år... Då ni! :)

I traven vill jag nu få en mindre trav, snärtigare, han kan liksom sin fintrav och den är gigantisk, så han orkar inte göra grejer i den. Jag vill lära mig rida han kvickare så att han tar fler steg snarare än större, i skolorna tappar jag ut honom, speciellt i slutorna som jag inte kan rida, än. Öppnorna kan vi tillochmed ta 8:or i men slutorna gör vi för sexor. Vi får träna på. Rakt fram är vi väldigt fina haha!

Nu ska vi ta det lugnare 2 dagar innan vi tränar på igen. 

 
"-Emma kan du ta en bild på oss så jag kan instagramma?" Min fina fina guldgosse!