Ekonomi

Jag har nog aldrig skrivit mina tankar om ekonomi i hästsporten här på bloggen. Som många andra kämpar man på med att kunna ha sin häst, betala tävlingar och allt därtill, jobbar heltid och jag lägger även på att jag försöker hjälpa Emma så mycket jag kan med hennes verksamhet (sköta stallpass, hjälpa henne med unghästar, rida dem jag kan, följa med på tävling m.m.) för att jag ska kunna träna så mycket som möjligt. Ändå skulle jag vilja träna mera. För mig är det inte självklart att kunna åka iväg på meetings eller tävlingar långt borta, att betala 1500 för en boxplats en helg är sjukt mycket pengar! 

Målet är att klara hästarna och det jag vill tävla på min lön från heltidsjobbet. Det innebär att jag kommer få slita mer för att få ihop livet, många gånger när jag försvinner från bloggen är det helt enkelt för att livet består av häst-jobb-äta-sova-upprepa! Och det är inget som gör mig ledsen, tvärtom, jag har det såhär för att jag mår bra och utvecklas som människa av att leva det liv jag gör, jag känner mig fylld och glad. Men såklart är det så att man kommer längre med mer pengar. Det går inte att sticka under stolen med att man kan köpa bättre hästmaterial, man kan åka på tävlingar för att träna utan att tänka och vända på kronorna, kanske kan man betala sin tränare för att följa med, man har en lastbil man bor i o.s.v. Men det går ju inte att fastna i allt man inte har eller inte kan. 

Jag får leva det hästliv jag kan i min situation! Och då är att vara på sociala medier en öppning för samarbeten som kan leda till sponsring av vissa tävlingsutgifter eller insättning på tdb. Det är inte heller något man ska skämmas för. Jag är jättestolt över det jag bygger upp kring min satsning på sociala medier, jag berättar om både med- och motgångar samt får så många härliga tillrop att vi inspirerar dem som är som oss, som köpt häst för några tusenlappar och sedan utvecklat dem på egen hand. Vi vet ju att det går med hårt jobb! 
Jag betalar och har alltid betalat allt kring mina hästar på egen hand. Det är tufft, men det går! 

Hur ser det ut för er?

 

Lite om form

Senaste träningspassen med Molle har jag fått ett riktigt bra sug på tygeln där bakbenen vinklats och han bär sig fram till en kontakt med handen. När jag då travar av så är det liksom så självklart och lätt att stretcha halsen och välja vilken form vi ska ha. Jag kan runda honom i sidorna, lägga "ner" honom med huvudet i sanden eller så kan jag växla lite, jag brukar nämligen rida skolor längs fyrkanten när jag travar av, för att bibehålla och få fler kvalitiva steg som bygger något för framtiden. För han släpper inte kontakten, vilket har varit våran stora grej sen han var liten. Han har en aktivitet som går genom hela kroppen och han travar nog sitt finaste då och där när han travar genom ett stort sving i kroppen och en rund fin gång med höga rörelser men helt utan ansträngning. Det känns fantastiskt! Det får mig att känna skillnaden på när man släpper kontakten och hästen får trava utan krav med huvudet var den vill, och att faktiskt göra ett arbete med växling av formen. Vi gör ju det förstnämnda också, men på vilodagar! :) För att bara låta hästen hålla sitt huvud på lodplanet eller framför gör inte skillnaden i kroppen på om hästen går i en bra form eller inte, det sitter ihop. Det är inte ett enda fokus som gör skillnaden. 

Utdrag från Hippson :)

5. Kontakt med motorn via tygeln

Gretzer vill ha kontakt med hästens mun via tygeln, men en lätt kontakt. Hon liknar kontakten i tygeln vid en strömkabel som går från hästens båda motorer, alltså bakbenen, via ryggen och nacken fram till handen. 
– Du känner vad bakbenen gör via den där strömkabeln, då kan den inte glappa okontrollerat.  
Däremot ska man givetvis använda sig av eftergifter som beröm. Men det ska handla om en medveten eftergift när hästen gör något bra, inte ett ”random” glappande. 
– När motorn är riktigt bra i gång kan du släppa lite mer. Men det få inte vara så att hästen släpper bettet och hamnar bakom hand, i ett sådant läge är det riktigt obehagligt att försöka styra på ett hinder. Då blir det ett helsike att hoppa.
När Maria travar av och stretchar Lizette efter arbetspasset rider hon dock medvetet med glappande tygel.
– Nu är motorn i gång, hon bär sig själv och följer skänkeln. Då kan jag låta tygeln glappa, säger Gretzer och berömmer vilken fin skolhäst Lizette är.

Strömkabel, riktigt bra ordval! :D

Utbildningsskalan: takt

Jag har förr skrivit om den tyska utbildningsskalan som ett bra instrument för all ridning. Viktiga baspelare som inte går att fuska med eller ta genvägar med. Det är väldigt många som slänger med vad som är allra viktigast och vad som ska komma först, och på den tyska skalan är det "takt" som kommer på steg 1. Självklart ska stegen kombineras för att nå målet att öka ridbarheten i hästen, men det är ändå lustigt att så många som använder sig av denna just inte har kommit till steg 1 ännu, en takt.

Att rida fort ger inte en bra takt. Att rida sakta ger inte en bra takt. Att tempoväxla däremot brukar ge balans och låter ekipaget hitta den takt som hästen kan bära sig i, och känner sig bekväm med och således kan låta sig påverkas i. Det var bara en fundering jag haft då många som pratar om lösgjordhet m.m. inte ens rider sin häst i takt ännu. Takt i comfortzone är olika från häst till häst, men när hästen har olika takt mellan fram- och bakbenen så är den ur takt. Att gångarterna ska vara rena är en förutsättning tycker jag. Många måste våga rida sina hästar lite mer friskt för att få rena gångarter, vissa måste ta tillbaka för att hästen ska kunna balansera sig. Det jag vill säga är att det finns lika många vägar som det finns hästar, och att alla system inte fungerar på alla hästar. Ofta är det vi ryttare som skapar våra problem, för hästen brukar inte ha så många problem från start, men vi måste göra fel för att lära oss något. Men det är viktigt att man analyserar sig själv och ser sina brister så att man kan jobba vidare och lära sig något av det istället! :)

Det är så roligt att nörda ner sig i sånt här, men lika viktigt är det att kunna rida utan att tänka. För mycket gör vi på känsla, och det är så det skapas magi!