Året

Snart är det här året slut och ett nytt väntar bakom hörnet. Jag gillar inte nya år, jag ställer om efter sommaren i mitt huvud, på hösten. Då börjar ett nytt kapitel, jag är alltid så segstartad under januari-mars för då kommer min lilla dipp, av att ha tröttnat på vintern och bara gå i en väntan att våren ska starta. Nästa år kommer jag ha ännu mer att vänta på! Då blir väl januari och februari ännu värre förstås. ;)

Detta är året då jag för första gången i mitt liv gjort något för min egen skull, i första hand. Jag har lagt träningen av häst på en lägre nivå för att det har passat mitt liv bättre, jag har sen i maj ridit för tränare endast 1 gång, jag har ridit ut istället för att hålla träningen uppe på ridbana, jag har flyttat och fått ett liv med min sambo som jag bara kunnat drömma om, jag har levt i min bubbla och det har varit så skönt att slå bort allting annat, det har jag tyckt att jag har varit förtjänt av. Att endast fokusera på vår nya utmaning, att hantera att vi fick lov att ta bort en häst som jag ägde med min sambo, att ställa om ett liv på nya rutiner. Det har krävt mycket av mig men har också varit exakt vad jag behövt. Ibland har jag undrat: får man ha de såhär bra? Och ja, det får man! Jag har alltid levt enkelt och fått vara tacksam för de lilla, och jag tänker fortsätta vara glad för minsta lilla jag har i livet, alltid. 

Nästa år har jag inga mål. Jag startar ännu ett nytt kapitel och vi blir en egen liten familj. Att få komma ut och rida kommer bli min ensam-tid, det kommer generera så mycket glädje och längtan. Och det kan man behöva, verkligen få känna den där glädjen att gå ut till stallet och rida. Den har jag känt ännu mer sen jag kom hem från USA, det var verkligen välbehövligt att få en semester mitt i detta stressiga år när vi har byggt och pulat på gården. 

Och kom ihåg, det jag skriver här på bloggen handlar bara om mitt liv. :)







 
 
 

Tankar och funderingar

Har skrivit ett långt inlägg men får inte riktigt till det. Slås återigen över hästmänniskans mest älskade sysselsättning: att tala om för andra att dem är dåliga. Att någon som rider inte gör det perfekt, betyder inte att de inte är medvetna om deras svagheter. 

Jag har fått förmånen att vara med flera nya hästägare från start. Många har sin grund i ridskolan och har sedan köpt egen ponny och fortsätter ridläran på privatsidan. Det är en vanlig procedur! Många gånger är dessa ryttare inte mottagliga för att få instruktioner för de har bara fått höra vad de gör fel. Han sa, och hon sa, rid med kortare tygel, ha inte så kort tygel, försök att inte dra hästen i munnen, luta dig mer framåt, du drar alltid bak den skänkeln... Alltså? Jag är inte utbildad i pedagogik men jag har fötts med förmågan att prova en sak men alltid utvärdera och prova en annan om det inte fungerat. 

Jag får alltid tala om för dessa pressade, ambitiösa tjejerna att det är OK att göra fel. Att man måste få göra fel för att få lära sig känna vad som var rätt. Ridning är inte en checklista! Man kan inte gå uppifrån och ner på ett papper och kryssa för: rätt tygellängd, hälen ner, lodrät vinkel, sadel passar. Men hästen går ändå inte som den ska?!

Förstår inte vuxna människor att dagens ungdomar är under sån sjuk och vriden press? Det räcker inte med att andra ska tala om för dem vad de gör fel, det är deras krav på sig själva som är så höga! När jag var liten fick jag lära mig att ta ett beslut och stå för det, i allt jag gjorde med hästarna. Har du sagt trav så ska det vara trav. Har du sagt gå undan så är det gå undan. Jag fick lära mig att samspela med hästarna och prova tills det blev rätt. Det var ingen där med pekpinne och sa app app app.. så fort jag skulle prova något. När jag var 18 red jag ut mitt i vintern barbacka och med grimma och grimskaft som träns. Hände något, ja då fick man lösa det. Självklart inte det säkraste och bästa, men jag önskar att fler fick uppleva att ha häst som jag fick. Man lär sig hur hästen fungerar och tänker, och hur man löser situationer som uppstår. 

Jag har tänkt mycket på det här, och alltid är det samma människor som är på andra. Både ni och jag känner dem, jag tänker inte ge dem ett skällsnamn men det är i princip alltid en gammal hästtjej som inte kan sluta med häst, trots att dem faktiskt slutat rida för länge sen och mest nu ägnar sig åt långa tömmar eller longering. De har lite grövre, äldre typer av häst som alltid har otur och drabbas av någon känning i knän och kota. Men de har svar på allt, och har en syn på det mesta i svart och vitt. Ingen har egentligen sett dem rida, men alla talar om hur duktiga de är, utan några resultat eller egentliga prestationer. Lever dem upp på att inte låta någon annan bli för duktig? Håller de kvar sina elever genom att inte låta de bli för duktiga, istället för att moget låta någon annan ta vid för att vidareutbilda dem? 
Vet ni, om du känner dig träffad, att man kan ha massor av åsikter men man behöver inte slänga ur sig dem till allt och alla. Jag har massor med åsikter, och jag tycker jättemycket! Men jag behöver inte prata om dem med andra, jag kan lyssna och om någon frågar mig så kan jag svara åsiktsgrundande men det behöver inte vara nedtryckande. 

Jag är sån i de flesta situationer, jag kanske upplevs som mild och lite lätt att köra över, men jag tycker och har åsikter, men jag är trygg i mig själv så jag behöver inte kasta runt på dem inför andra. Det är något som flera behöver jobba på!

Tankar om hö och grovfoder

I år blir det ännu ett år med brist på grovfoder i stora delar av vårt land. Jag reagerade redan förra året när höbristen blev påtaglig att många vägrade ändra sina rutiner för att fler skulle få hjälp. Ärligt talat, i sådana tider kanske man inte bör ge fri tillgång, och speciellt inte när det slutar upp med att hästarna använder höet som bädd och klaffsar i runtom foderbordet. Om alla hade ansträngt sig och försökt avväga hur mycket varje häst egentligen hade behövt äta så hade många fler kunnat få tag i hö.

Det är faktiskt otroligt många hästar som får för mycket hö, tro det eller ej. Man måste bli ännu mer duktig på att hitta på metoder så hästarna äter längre stunder, men inte för mycket. En redan överviktig häst som badar i sitt hö medan andra får slakta sina hästar för att balarna tagit slut. Det är otroligt provocerande! 

Jag har testat såna här hö-brix, kallas också cobs, där man har hårdpressat lusern och fibrer/gräs väldigt kompakt. Ett kg är liksom 1kg grovfoder, men de tar ingen plats och hästarna får kämpa för att tugga i sig. Det tar lite längre tid att gnaga på men de blir också sysselsatta. Toppengrej, även om det inte hjälper för höbristen. Men många kan nog behöva se på sig själva med lite mer distans och tänka efter hur mycket hästen bör äta, om man kan portionera ut maten på annat sätt så att den får kanske gå mellan olika stationer i hagen för att äta, så att den också får jobba för det, inte bara stå runt en bal hela dagen och äta för att den inte får göra något annat. Då kan vi hjälpas åt att få mat till fler hästar!

När jag ändå är igång och kritiserar lite så kan jag ta en sak till som jag stör mig på med hästmänniskor: på facebook läser man panikartade inlägg, alla gör det till en stor grej att betet tar slut och att höet kommer inte räcka åt alla i vinter, men när människor väl erbjuder vallar och beten mot att den som ska använda får köpa staket och stängsla själv så lyser alla dessa med sin frånvaro. Nej, det är för dyrt/jobbigt/tidskrävande. Alltså, skärp er! Vissa hästfolk vill alltid ha allting så billigt och serverat, och det ska skråla och låta från er vid minsta motstånd eller problem. Man måste ju jobba för att få något! Det kan faktiskt vara värt att bygga upp en hage och köra hästen till en betesvall någon/några veckor i sommar för att fylla upp depåerna lite inför hösten och vintern. Nya tider kräver nya(nygamla) ideer och tankesätt.