Det hänger på dig

Det är svårt och jobbigt med ridning, för det kräver så enormt mycket olika saker på samma gång av dig som utövare. Mentalt är det jobbigt för att man tror att om jag bara följer checklistan så är hästen på plats, men så är den inte det ändå, då kan man ju bli tokig. Man kommer med ursäkter; hästen var ju fin på framridningen, ändå går tävlingsritten dåligt? Vad beror sådant på? Men om det "bara" var att följa en lista med punkter, så skulle ju alla som är läskunniga vara proffs. Så visst är det mentalt påfrestande när man ena dagen tycker att hästen går för en miljon, nästa dag undrar man vad man håller på med. 

Bara en helt vanlig ridtur kräver att du är:
- fysiskt tränad
- mentalt balanserad
- kroppskontroll
- ödmjuk
- reaktionsförmåga
- ha en plan
- kunna ändra planen
- läsa av hästen

Om man sedan också ska gå in på djupare arbete och träna hästen, jobba i samling och rida rörelser, så krävs det ännu mer av DIG. Jag blir varje dag djupast ödmjuk inför min uppgift som ryttare och inför min tränare. Jag ser elever komma och tro att Emma t ex ska kunna göra om deras hästar på ett ridpass, kunna lära ut något som hon fått rida hela livet för att själv hitta. Det var just det, hela hennes liv har gått till att hitta nya vägar, verktyg, tekniker, muskler, balans. Man ska ha en jäkla respekt för det och alla som är tränare! :)

Men det skrämmer mig inte lika mycket som det faktiskt motiverar mig. Fan, jag ska bli bättre! Jag måste step up my game. Det är dags att lägga i hårdkörning: ryttar-analys. Börjat med att boka in kiropraktorn, bra att börja med en rak kropp, jobba på balansen och stärka upp alla små muskler som stabiliserar mig som ryttare. Inga ursäkter, bara att jobba på.
 

Långsiktigt samarbete med hästen

Nu har det smält lite hos mig, helgens äventyr, och jag har fått så många glada hejjarrop från människor runtom oss som unnar oss vår framgång och som vet varifrån vi började för några år sedan. I höstas började jag prata lite mer öppet om känslan som jag så många gånger känt, att jag inte är godkänd nog att kalla mig för dressyrryttare, för jag gör inte på samma sätt som alla andra. Jag har inte passat in i den mallen som finns inpräntat hos oss sedan många år. Genom att prata om mina känslor och min egen värdering så kan jag jobba med dem tankarna när dem smyger sig på. Men ibland tänker jag också att folk unnar mig vår framgång för att jag just inte har en "fin" dressyrhäst som går att vara avundsjuk på. Ingen ville ha en häst som Molle för 3 år sen. Han var inte en tillräckligt fin häst, så det går bra att unna oss vår framgång för det är ändå ingen "fin" häst. Men ni hör, så kan jag inte gå runt och tänka! För vem är det nyttigt? Kanske lite för att hålla mig med båda fötterna på jorden.

Alla kanske har tänkt samma, "det var väl inget särskilt med det här?" Jag hör fortfarande dem små tankarna att jag inte får känna att jag är duktig bara för att jag tagit min häst till denna nivån, att vilken apa som helst kan ta hästen till MSVA... Jag försöker njuta och tillåta mig själv att känna stolthet och vara nöjd, även om det just är den egenskapen att alltid vilja utvecklas som är skillnaden som gör skillnaden... Det är det som tar oss framåt. Men jag måste slå bort dem onda tankarna för TÄNK hur orättvist det är att tänka så när det finns ryttare som alltid kommer tävla på en nivå för att man inte kommer upp på nästa, helt enkelt för att det ÄR så jäkla svårt att lära sig rida och det är såklart olika svårt för olika människor. Och då är jag SJUKT orättvis om jag inte tycker det ÄR STORT att rida MSVA. Så mina tankar slåss i huvudet och som tur är så vinner alltid mina positiva tankar. Det är klart jag ska UNNA mig att få vara glad och stolt! Det ger mig självförtroende som ryttare och det krävs för att kunna komma ur svackor som kommer och går. Jag förminskar INGEN annan som inte har samma ambitioner som jag, för man måste ha perspektiv på saker och ting. En sak som jag tar för givet, kanske är en livsdröm för någon annan och jag är lika glad för den människan när den uppfyller sina mål! :) 
 

Däremot blir jag förvånad när ryttare tror att det ska räcka att träna med ögon på sig varannan vecka, sedan inte ha en noga uttänkt plan för varenda ridpass, men ändå tror att man ska utvecklas i raketfart framåt. Går det bra, då går det fort! Men det är faktiskt ett jäkla jobb, även om man har en häst med kvaliteer och lätt för sig så måste man jobba så hårt, och inte fastna i sina olater. Blir ledsen när man sen blir arg på hästen som inte tar halvhalten fast det egentligen är du som gett otydliga signaler.

Nu börjar jag förstå, vad som skiljer ryttare åt. Det sitter oftast i huvudet. Jag har senaste åren mer och mer börjat förstå hur ödmjuk man måste vara, hur mycket man måste lyssna till hästen och hur man måste våga lämna en del man trodde man "trodde på", och kliva ur sin comfortzone och känna sig som en loser om och om igen, för sen när man har jobbat sig igenom det så kliver man upp en nivå! Och det går inte på en dag, eller ens en vecka. Om man inte har tålamodet att ärligt talat låta det ta år, så tycker jag att man är oförskämd mot sin häst och sin hjälp att kräva framgång. För ett år sedan red jag MSVB på 57% och grät i bilen till mamma att jag nog nått min högsta nivå, att vi kommer vara kvar på MSVC för resten av livet. I helgen förvånades jag av att det kändes enkelt och trevligt att styra runt i seriebyten och piruetter. Man kommer möta svackor som man ska ta sig ur, och jag har fått kämpa men många gånger också klarat att tänka mig ur dem på rätt sätt. Det är få gånger jag är sjukt missnöjd med ett helt pass, jag hittar alltid något som var bra eller som jag kan vara nöjd med, och då skapar jag en positiv känsla istället för att mata mina negativa. Och det måste man för att behålla något slags ryttarkänsla eller självförtroende, som jag skrev tidigare.

Tack till min stora idol, Emma, som alltid trott på oss, som lärt oss att inte vara nöjd med för lite men som också varit ärlig och hållt oss på jorden. Men vi har nog förvånat även dig Emma, om du tänker tillbaka på när vi började resan med Molle. Tack för allt du gör och lär oss, framgången går upp och ner också framöver, du finns där i både och och tar emot oss!


Perspektiv

Problem har alla. Problem med formen är det som flest okunniga vill påpeka och diskutera mest. I någons värld verkar det fungera som så att bara nosen är på lodplan eller något framför så fungerar resten bra. Jag kan också springa och imitera en världselitlöpare men jag använder högst troligt inte hela min kropp på rätt sätt.

När jag sitter i ridhus och tittar på hästar, så tänker jag nästan aldrig på hästens huvud. Jag tycker det är jobbigare att se hästar som är tunga fram på sina bogar, som inte kan röra bogarna och som hänger i ryttarens tyglar. Man ser på ryttarens kropp och framförallt rygg att den är stark. Jag tycker det är jobbigt att se en hästs bakdel, när bakbenen inte är under kroppen utan älgar ut bakom hästens rumpa, och hela bakdelen är vinklad utåt/uppåt/bakåt. Då ser man spänningarna det ger i ryggen, svagheten det visar i styrseln. När hästen svajar som en slingrig orm för att den inte tar i med sina bakben, så när du svänger åt ett håll åker baken åt andra. När hästen vid varje övergång blir rakbent och struttig i sitt steg, istället för att böja på sina leder och bli elastisk. En statisk form på lodplan, eller en elastisk ridning med utrymme för nyanser?

Alla dessa problem då, löser man det genom att på ena eller andra viset placera nosryggen i lodplan?

All träning sker steg för steg, men det intressanta är vilken ände man börjar jobba i. :)

 
 

 

Vägen är upp och ner


Inte överens om halvhalten där :P

Det är så skönt när man kan prata om att det inte alltid är bra. När folk jag inte känner frågar mig så brukar jag alltid bara svara att allt går bra, för jag orkar inte förklara att jag kan bli upprörd om en endaste hörnpassering inte kändes bra när jag tränade sist haha! Det var någon förut som frågade om det aldrig gick dåligt nångång, för jag låter alltid så positiv. Det är väl klart att det känns dåligt ibland, men det är ju alltid en relativ fråga. Jämför man med hur det brukar kännas eller jämför man med någon annan, så får man ju helt olika svar. 

Sen jobbar vi i ett system där vi alltid (VARJE DAG) lyfter fram våra "problem". Jag skrev ju nyss att jag ridit på rätt mycket senaste tiden, det är för att i perioden när allt bara flöt (runt jul) så passade jag på att göra så mycket roliga saker (bytesserier, piruetter, piaff/passage) så jag glömde bort grunderna igen, och vips så fick jag inte med mig högersidan och till följd började Molle sladda ut höger bak. Och så har jag koncentrerat mig massor på det i en vecka följt av 2 dagars vila, och då kanske man får ha lägre krav på att göra saker och jobba med just det, och i måndags sa Emma att han helt slutat och nu bär sig bättre jämnt bakifrån, och det kändes ju. Men att ha jobb och hemläxor, är det inte det träningen går ut på?

Molle är inte samma dag ut och dag in, utan vi måste ändra på schemat för han blir lite rastlös och tycker att han kan själv. Om vi hade samma framridningsrutin varje dag skulle han tänka ungefär: jag vet redan vad du vill så vi kan väl göra det här bara halvdant... Istället måste jag ändra, växla, hålla honom nyfiken och vaken. Ibland leker jag "westernryttare" när jag skrittar fram, haha jag säger bara så för jag vet att det retar dem som tävlingsrider riktig western men jag använder bara de ordet för när jag tränar "spins" och lite ryggningar och flytta i sidled på långa tyglar. Då blir Molle jätteuppmärksam och undrar vad som händer. Lite så får man jobba honom för att han inte ska bli uttråkad i huvudet, för då vill han inge mer! :) Som ett barn ungefär.

Och när det stämmer med allt, då känns allt bara så självklart! Men när man tappar en pusselbit på vägen, och inte riktigt vet varför det inte klickar i igen, så känns bara allt så jävla hopplöst. Och så är det för alla. Det är en väg som är allt annat än rak, men med en trygg tränare och någon som man kan ringa och ösa ur alla känslor till efter ett sånt pass så kommer man igenom det också. Känner ni igen er?



Utbildningsskalan: takt

Jag har förr skrivit om den tyska utbildningsskalan som ett bra instrument för all ridning. Viktiga baspelare som inte går att fuska med eller ta genvägar med. Det är väldigt många som slänger med vad som är allra viktigast och vad som ska komma först, och på den tyska skalan är det "takt" som kommer på steg 1. Självklart ska stegen kombineras för att nå målet att öka ridbarheten i hästen, men det är ändå lustigt att så många som använder sig av denna just inte har kommit till steg 1 ännu, en takt.

Att rida fort ger inte en bra takt. Att rida sakta ger inte en bra takt. Att tempoväxla däremot brukar ge balans och låter ekipaget hitta den takt som hästen kan bära sig i, och känner sig bekväm med och således kan låta sig påverkas i. Det var bara en fundering jag haft då många som pratar om lösgjordhet m.m. inte ens rider sin häst i takt ännu. Takt i comfortzone är olika från häst till häst, men när hästen har olika takt mellan fram- och bakbenen så är den ur takt. Att gångarterna ska vara rena är en förutsättning tycker jag. Många måste våga rida sina hästar lite mer friskt för att få rena gångarter, vissa måste ta tillbaka för att hästen ska kunna balansera sig. Det jag vill säga är att det finns lika många vägar som det finns hästar, och att alla system inte fungerar på alla hästar. Ofta är det vi ryttare som skapar våra problem, för hästen brukar inte ha så många problem från start, men vi måste göra fel för att lära oss något. Men det är viktigt att man analyserar sig själv och ser sina brister så att man kan jobba vidare och lära sig något av det istället! :)

Det är så roligt att nörda ner sig i sånt här, men lika viktigt är det att kunna rida utan att tänka. För mycket gör vi på känsla, och det är så det skapas magi!

 
 
 
 

Tack så mycket

Nu är jag hemma från jobbhelgen i Stockholm! När jag tog mig upp för att släppa ut hästarna tidigt imorse vet jag inte vem som var gladast, Molle lyste med ögonen när han såg mig. Han är för underbar. Det blev ett lättare pass i ridhuset endast i galopp, lösgjörande med en lång rund form. 

 
Till något annat. Jag är så otroligt tacksam för så mycket. Jag har en frisk häst som jag får uppleva och lära mig massor tillsammans med. Jag har en fantastisk tränare som stöttar och tror på mig och låter mig rida fantastiska hästar utöver min egna. Mina vänner och familj som förstår min ridsportssatsning och stöttar den fullt ut. Tack till alla fina hästägare som låter mig rida era hästar. Jörgens hovslageri som skor Molles snabba fötter så bra. Lotta Tellner som djupvågsbehandlar Molles muskler och hjälper mig bygga om denna räkan till häst. Malin och Emma som lånat ut transport och lastbil när mitt släp är på verkstad, Alexandra m sambo som har byggt en thermobar till Molle, mamma som alltid är hästskötare och filmar och fotar, fantastiska arbetskamrater som byter helger för att jag ska kunna tävla m.m. Till er som läser, följer och kommenterar, även ni som stalkar och skvallrar, tack för att ni ger mig energi! Jag är tacksam för mycket och även sådant som ni inte får ta del av än, man ska ta vara på chanser man får och våga prova!

Min blogg drivs inte för att förändra världen, den drivs för att ge er en liten inblick i hur vi tränar och hur våran väg ser ut. Men ibland visar det sig att gå sin egen väg är det som ger belöningen i slutändan. Mitt mål är kanske inte samma som erat, men jag är definitivt på bra väg mot mitt! Jag har börjat tänka annorlunda och hoppas att det mentala kommer hjälpa mig nästa år på tävlingsbanorna också. Stort tack till alla som hjälper oss och som finns där!

TACK!

Next stop... vem vet! :)

Stallet

Livet på stall Dala Dressage rullar i en faslig fart! 
Dagen börjar med att jag och Emma gör stallet och kanske rider en unghäst, jag kan även rida Molle ibland på morgonen. Det beror på hur kvällen ser ut, om jag vill åka till stallet igen eller inte. Vi har åtta hästar i stallet att sköta och rida, det är tur vi kan hjälpas åt. 
Jag åker sedan under dagen och jobbar på mitt jobb, och återvänder oftast till stallet på kvällen då min sambo jobbar borta så det är ingen hemma och väntar på mig, och sitta hemma själv vill man ju inte göra. Då finns det alltid träningar att titta på, hästar att röra på och fixa och småpyssla, älskar den här tiden när man får mysa omkring och göra små grejer som man inte hinner när det är tidspress. Jag brukar smörja allas träns och mamma brukar packa hö och halm. Utan mamma skulle jag inte hinna allt jag gör! Jag har alltid varit sådan som haft många järn i elden. Ibland kan jag stanna upp och tänka: jag kanske skulle lugna ner saker lite, men då kommer jag ihåg när jag tänkt så förut och det slutar med att jag skaffar nya åtaganden istället. Och att få ha "rida olika hästar" som syssla är ju rätt OK. ;)

Foto av Li Sjöstrand
 
Det är viktigt när man har minut-planering som vi oftast har att alla är med på planen och att man trots planeringen är lite flexibel. Det kan inte börja suras om vi måste ändra i planeringen utan då får man gilla läget och söka lösningar, istället för att haka upp sig på att det blev fel. Det värsta jag vet är lama människor som inte kan vara lite flexibla och ställa upp på sådant när det är lite akut, jag tror att alla häst-stall-folk vet hur jag menar. Det är nog därför man blir så fäst vid sitt team när man har hittat rätt, och svårt att anställa eller bjuda in nya människor. Har man en bakåtsträvare bland flera problemlösare så kommer bakåtsträvaren att ta energi från alla istället för att tillföra något. I ett jobb som ibland kan vara tungt och med motgångar så måste man ge energi. Då kan inte en person gå runt och vara surig eller älta, man får släppa saker och köra på. Och hjälpa varandra att tänka så!

Så ser dagarna ut på stallbacken!

Kontraster

I helgen har jag varit i Stockholm med min sambo, vi har varit iväg för tredje helgen i rad och det har varit så fantastiskt kul och härligt. Jag måste ha kontraster i mitt liv. Jag jobbar heltid i butik, jag jobbar med hästarna och stallet hos Emma både före och efter jobbet. Under helgen hade Malin i stallet utsläpp och då får jag kasta bort det dåliga samvetet att inte hjälpa till även lör och söndag och faktiskt umgås och få kvalitetstid med min karl. Det är viktigt att få bägge delarna, även om jag till helt och fullo vill satsa på min ridsport så är det OK att vara tjejig och göra annat ibland. Vi körde hem idag på förmiddagen, jag åkte direkt till stallet, red 2 hästar och sedan åkte jag och handlade, nu väntar jag på bakpotatis i ugn och under tiden har jag tagit ett varmt bad med hårinpackning och ansiktsmask. Och sen är jag klar med tjejgrejer för resten av månaden hehe! Då kan jag med lugn i sinnet koncentrera mig på ridningen, bli skitig och såna saker. Men en liten dos av något annat behövs ibland helt enkelt.

 
 

Hästar och övervikt

Ett ganska känsligt ämne kan vara hull på hästar. Jag vet inte hur ni tycker men i Sverige har vi en ganska udda syn på det här med "fin i hullet". Jag kan få ont i magen när jag ser överviktiga hästar, ibland till och med riktigt feta! Detta är ett välfärdsproblem, som är en konsekvens av att vi har för mycket hästar och för dålig kunskap hur vi ska träna/mata och ett resultat av en bransch med hästmat som "lurat" sina köpare till viss del. Vänd på förpackningarna och läs vad som är i era pellets? Ibland kan det vara bättre att söka ingredienserna som dem är istället för att låta dem pelleteras, det är inte många företag som kan berätta hur och vad som används vid pelletering av hästfoder. Det är inte alls konstigt att vi hör om fång varenda dag nu, men knappt alls för 30 år sedan.

Dem fallen jag stött på tror att muskler ska matas fram. Det är väldigt vanligt förekommande att en fettdepå misstas för en välmusklad överlinje. Man ser på forum varenda dag: vad ska jag ge för foder för att hen ska muskla sig mer? Deras bild av en musklad häst är ofta en häst som ser ut som en enda sammansmetad klump. I verkligheten så ser man en musklad häst med tonade kroppsdelar, eller hur man ska förklara, man ser muskelpartierna för sig och kan se formen av varje muskel på hästens kropp. Det ska inte vara en ryggfile från manke till svansrot, det är en fettdepå och inte en muskelmassa. 

Att bära på övervikt för en häst kan medföra många problem. Överdriven påfrestning av leder såklart, men också ökad risk för EMS, diabetes, fång, cushing, inflammationer i kotor, knän, leder. Tänk själva, ett så stort djur med av naturens orsaker smala ben och små hovar i förhållande till kroppen. På oss människor påverkar det vårat hjärta, men på hästarna går sjukdomen ofta ner i hovarna, och utan hovar, ingen häst.

Muskler tränar man fram på en häst. Och får den inte muskler, då tränar man antingen fel eller så kan det vara något den verkligen behöver hjälp med, t ex felaktig utrustning eller sjukdom. Och då är det i generella drag, det finns absolut special-special-hästar som har orsak att inte kunnas tränas rätt t ex m.m. då är det en annan sak och inte det jag beskriver i min text.

Självklart varierar hullet från häst till häst, beroende på ras och exteriör. Men att låta hästen bära på övervikt tar fram sjukdomar som inte skulle finnas hos hästen naturligt. Jag vill inte lägga ut bilder på exempel för jag kan trampa någon på tårna, men vore intressant att höra hur ni ser på saken? Det är också många hästar som är smala, men det skriver jag om i ett annat inlägg. Jag tror inte att många vet hur ett normalt hull på en häst ska se ut. Lägger därför upp en bild från en skala med riktningslinjer angående en frisk hästs hull:

Bildresultat för hästens hull skala

Detta är ett varmblod som används inom travsporten, och på skala 4 av 9 skalor inom hullbedömning. Jag vet att många skulle hoppa ur stolarna och vilja mata på denna häst, så här kommer en bild på en vanlig svensk ridhäst: 

Bildresultat för överviktig häst

Ganska extrema skillnader som också såklart beror på hästens ras och exteriör, men vi har också en skev bild med oss där vi kanske hade grövre raser tidigare också. Min egna häst är ju av en ganska ädel typ, han kommer aldrig vara sådär riktigt grov. Han bär inte på mycket fettceller, men muskler har han. När massörer och equiterapeuter kollat på honom så har vi fått höra glädje över att behandla en häst som har muskler istället för fett.


Bra feedback

Fick en jättebra kommentar på mitt inlägg imorse angående mina analyser när jag rider. 

Hej! 
Jag har länge tänkt skriva det här men har inte gjort det fören nu. Jag vill inte på något sätt vara ett troll men jag besöker din blogg då och då och har tänkt på iprincip varje ridpass du skriver om är guld och gröna skogar. Du berättar om att Molle alltid är så himla fin, han utvecklas i raketfart och du rider skickligt. Har ni aldrig några downs? och då menar jag inte om han inte tar en hörnpassering korrekt... Det jag vill ha sagt är att jag tycker att du skriver bra och intressant men att det blir för lite dynamik när det bara är halleluja inlägg och därför kan det tyvärr ge en påklistrad känsla :/ Våga sänk fasaden lite så kommer du bli en av mina favoritbloggare! 

Jag tänkte jag kunde svara på denna kommentar med ett litet inlägg. Jag har ingen fasad eller prestige som jag upprätthåller. Vissa dagar känns ridningen åt helvete och man drar och bankar och ingenting händer. Jag har skrivit mycket inlägg där jag känt mig värdelös och som en nybörjare, men jag har faktiskt medvetet valt att sluta tänka så mycket på dem pass där det inte fungerar. Som häromdagen när galoppen var dålig, så skrev jag bara det. Jag djupdyker inte och försöker analyser varför si och så, utan bara försöker radera det så fort som möjligt. Det är av den enkla anledningen att det är det bästa för min privata träningssatsning.

Jag, som många andra, försöker visa personlighet och dela med mig av både med och motgång, men utan att släppa er alltför nära inpå. Om jag delade exakt varje sak som går dåligt, då kan det störa mig på tävling: då tror jag att ni letar efter dem problem som jag skrivit om när jag syns ute på tävling. Det är inte värt att förstöra min egna satsning för att bloggläsare ska veta exakt allt som sker. 

Däremot tänkte jag att jag ska försöka bädda in våra down-perioder på ett sätt som inte påverkar mig, men som bjuder in er att förstå. Men för mig kan ett pass vara bra fastän vi bara "underhåller". För MIG kan det vara halleluja att kunna trava rakt fram, i bra takt och form. Så min uppfattning kan ju vara att det är ett jättebra pass, men i din värld kanske det är ett dåligt pass om inte allt går enligt plan. Jag är ju tyvärr en sån där glad jäkel som är glad bara för att jag få vara med i denna värld haha! Så det ska mycket till innan jag är riktigt missnöjd med ett ridpass, även om det strular.

Det sättet vi tränar hästarna på är ju också ett konsekvent system, så vi har inte så mycket långa svackor. Vi upptäcker snabbt problem och korrigerar dem snabbt, vi jobbar medvetet med våra svagheter hela tiden så vi får nästan aldrig några oväntade missöden. Sen kan min ryttarkänsla kännas på botten, om jag känner att jag har dålig tajming och läser av situationer fel, men min häst gör ju bara det jag säger åt den. Säger jag fel så blir det fel. Våra exteriöra problem är ju dem som vi korrigerar varje dag, dem ser jag inte som downs eller problem, utan som styrketrösklar. T ex att Molle vill placera rumpen till vänster, så jag får i alla rörelser tänka framdelen innanför, för att ge ett exempel.

Jag skriver inte detta för att lEåta som en världsmästare, utan för att det är så jag lärt mig att se på detta. Även om vi är fis i rymden jämfört med eliten så vill jag ha en noga plan både fysiskt och mentalt för att kunna ge allt i vår träning. Hoppas flera som undrar fick sina svar, så ska jag försöka hitta ett sätt att skriva om våra svackor också. Ni som läser regelbundet vet ju om att tillochmed jag känner mig skitdålig och helkass emellanåt. ;)

Sätter in denna passande bild från mitt instagramkonto,
där jag förövrigt har lite mer humor och tok för mig.


 

Favorit i repris

Publicerar ett inlägg jag skrev för 2½ år sedan som ligger väl på tapeten efter gårdagens föreläsning om mentalträning:

Den positiva kraften

Ville skriva ett inlägg om hur mycket din inställning kan göra skillnad. Man kan inte ljuga för sig själv, men man kan träna på att vända sin tankegång från negativ till positiv! Och bara det kan göra att du klarar mer än du gjorde igår. I hästvärlden är det så många som dömer dig ändå, är du själv positiv är det lättare att hålla motivationen uppe. Jag träffar så många personer som inte kan säga en enda sak dem är duktiga på, medan jag själv har supersvårt att hitta saker som jag inte kan eller inte behärskar. Är det inte konstigt? Jag tror att om du tror på dig själv och kan hitta positiva saker med dig själv och din träning så kommer du ha lättare att ta motgångar också, vilket är så viktigt för att kunna komma framåt.

 
Jag tror att jag alltid varit väldigt positivt inställd. Jag kan ta det som min utmaning att få dem i min närhet att också vara positiva! Kanske för att ingen får energi av att umgås med en pessimist? Jag vet inte om det är för att jag fått gå en lång hård väg med några smällar här & där många gånger i mitt liv (privat alltså). Jag har klarat mig igenom det svåra för jag har närhet till skratt och skoj och hittar för det mesta alltid humor i situationer framför mig. Ibland är det helt enkelt så att när det känns som pissigast så måste man bara bryta ut i ett gapskratt! Jag har lärt mig att banala saker inte får påverka mig, onödig negativ energi som inte gör någon nytta eller gör något ogjort. Jag menar, det finns människor som blir sura för att det regnar ute när dem vaknar på morgonen? Eller som blir sura för att dem måste diska hemma? Herregud, kom tillbaka när du har riktiga problem kan jag känna då.. Men då inser jag att vi alla har egna verkligheter.



Med det menar jag att min verklighet är byggd efter hur mitt liv har varit hittills, och din verklighet är något helt annat, och mina "banala" problem kan ju visa sig vara en livskris för dig... Därför är Molle så otroligt viktig i mitt liv. Han är min solstråle, min allra största skatt. Prinsen. Han är en "billig" hoppstammad valack utan tecken, men han är mitt allt! Han är på något sätt ett resultat, på att jag tagit mig en lång bit av resan och han är ett av dem stora delmålen! Vissa undrar säkert varför jag prisar min häst i varje inlägg, "det kan inte gå såååå jäkla bra varje gång du rider/tränar", men varför ska jag inte få njuta av min underbara häst varje dag? Det kan vända alldeles för fort, så jag tänker fortsätta se alla positiva delar av våran tid ihop, varje dag. 

När man startar en tävlingskarriär, även som oss på hobby/amatör-nivå, så är det klart att man sätter mål tränings- och tävlingsmässigt. Men det är alltför många som fokuserar på allt de är dåliga på, eller som de inte kan. Självklart ska man stärka det som man är mindre bra på, men om man aldrig lär sig att hitta det man är duktig på och som har gått bra, så är det svårt att hålla motivationen uppe! Jag har väldigt lätt för att hitta något positivt i alla situationer. Det hjälper mig genom det mesta, och jag önskar att fler runtomkring mig kunde få känna samma som jag ibland. Skulle vilja dela med mig av känslan jag har vissa dagar, när jag vaknar på morgonen och känner mig helt odödlig! Som att jag kan allt! Som att jag klarar allt jag vill klara! Jag önskar jag kunde dela den med alla mina vänner. Jag är ju en öppen bok som ni vet, är jag ledsen så gråter jag, är jag glad så skrattar jag. Man behöver inte låtsas vara någon man inte är, men livet är så mycket enklare när man är positiv i grunden.

Vet inte var jag ville komma med detta, men önskar att flera lärde sig att se det positiva i livet, och speciellt att lära sig uppskatta dem små sakerna. Ingenting blir nog bättre om man bara ser den värsta sidan av allting. Så kom ihåg att se flera saker varje dag som gör dig glad, får dig att känna: yes! Jag klarade av det här idag! :) Så kommer du klara ännu fler saker imorgon.

Inspiration

Grattis Malin Nilsson, en stor inspiration för mig sedan jag såg henne rida första gången. En fantastisk skicklig, teknisk ryttare med tajming utan dess like! Jag imponeras gång på gång av de hästar hon utvecklar och lotsar. Wow, grattis till första- och tredjeplats i årets sexårschampionat på Falsterbo!


Foto lånat från Malins facebook, taget av Mathilda Månsson.

Skippa sockret

Efter mycket nya insikter och värdefull information om hur socker påverkar våra kroppar, så bestämde jag mig för att göra en förändring. Jag, och många med mig i hästvärlden, är lite expert på att äta onyttiga mellanmål och mer än ofta blir det en kexchoklad och cola istället för riktig mat. Mackor, godis och det som går fortast att tillaga är det man stoppar i sig. Vi är så noga med hästarna med energi, protein och lågt i socker/stärkelse men äter vadfan som helst själva.. Efter en längre period där jag inte längre kunde känna igen mig själv, jag har upplevt en stor trötthet, all min positiva energi har varit bortblåst, jag har drabbats av panikångest (vilket jag inte önskar att någon här i världen ska få uppleva) så valde jag att göra en förändring.

Jag provar att sluta äta raffinerat socker, vetemjöl samt dragit ner på snabba kolhydrater.



Detta har absolut ingenting med någon diet, bantning elller kalori-kontroll att göra, jag är mycket nöjd med hur min kropp ser ut och min vikt. Men såsom "fel" socker påverkar oss så valde jag att göra ett test. Jag är nu inne på min andra vecka helt utan tillsatt socker. Det är såklart omöjligt att äta helt utan, men naturliga socker såsom fruktos, men undvikit det som finns tillsatt i t ex yoghurt, såser, halvfabrikat, musli, fikabröd, godis, läsk, juice m.m. Går inte att räkna upp allt för i princip allt i en förpackning innehåller tillsatt socker, bara för att det ska smaka bättre och öka vårat sug efter just den produkten.

Jag har istället ätit rena råvaror: kött, ägg, samt grönsaker både rå/stekt/kokt. Jag har hittat vissa knäckebröd på fiberhusk/alternativa mjöl, ostar, sockerfri matyoghurt, bär/frukt m.m. Och vet ni? Jag märkte skillnad efter 2 dagar. Jag var för det första inte kvällstrött som jag brukar. Sötsuget, ni vet att man går och suktar efter den där jäkla chokladbiten har börjat ordentligt efter en vecka ungefär, det känns som mina händer vill gå och hämta choklad fast huvudet säger nej. Det måste bero på ett djupt rotat sockerberoende. Men jag står emot. Jag känner mig redan så mycket klarare i huvudet, jag har inte samma oro i mina tankar. Känner mig stressfri. Och det tar längre tid att planera dessa måltider då jag äter lite oftare och måste packa mellanmål, men ändå har jag mer tid över. Vad kan det bero på?

Det finns faktiskt sjukdomar som inte hade existerat om vi inte ätit så mycket tillsatt socker. Är inte det läskigt? Forskningen kring socker och dess påverkan har dragits så lång att man tillochmed kan länka materialism till sockerberoende. Usch, vem vill hamna där??! Ångest och må dåligt så man handlar mer och mer, man mår inte bra när man botar en sjuka med prylar och saker. Jag har bestämt att efter 3 veckor utan socker så ska jag tillåta mig själv att en dag i veckan äta t ex godis, bearnaisesås eller vad det kan vara, en pizza kanske. Men jag vet ärligt talat inte om jag kommer vilja det ens! Att ta bort vetemjölet känns nästan ännu bättre än sockret, för jag har tidigare haft uppblåst mage nästan varje dag och ont, mår magen ont mår resten av kroppen pyton och när det försvann så är min livskvalite så mycket bättre.



Jag vet inte riktigt var jag ville komma med detta, jag ville delge er min fantastiska upplevelse hittills, och jag vill verkligen tipsa dig om att ta reda på mer fakta och läsa lite om detta, för jag tror att så många skulle må tio gånger bättre om kroppen tillåts fungera som den ska.

Kram!

Dokumentär: Sockerfilmen
Dokumentär: Fed Up


Om att respektera andra

OBS! Detta är ett åsiktsinlägg skrivet rakt ut från mina tankar och inte riktat till någon specifik, om du tar åt dig, strunta i att läsa istället. :)

Jag förstår varför duktiga ryttare inte delar med sig av sina tankar och ridpass varje dag. Man blottar sig, skriver om det bästa man vet, man visar sina svaga sidor och vad man provar för vägar att gå för att varje dag ta sig lite närmare sina mål. Men hur man än skriver så finns det alltid människor som väljer att tolka det negativt. Man kan skriva: "Idag var jag mycket kvickare med skänkeln" och så väljer någon att läsa det som antingen: ja, kul att kunna ge hjälp sen vara still igen, och en annan kanske läser det som: jaha då satt hon och hackade häl i hästen igen.. Om man skriver att "jag var mycket mer konsekvent", då läser den ena personen det som: viktigt att vara det varje ridpass, då blir hästens jobb mycket lättare, och en annan kanske läser det som: jaha då var hon hård och elak mot hästen då.


Då är det mycket lättare att bara hålla uppe en fasad. Berätta ingenting, skit i andra och andra skiter i dig. Frågar någon så är det bara: bra. För det finns så många människor som oavsett hur du gör, alltid kommer tycka att du gör fel. Jag tycker inte att andra gör fel, jag har accepterat och förstår att det alltid finns olika vägar att gå. Bara för att inte JAG väljer den vägen, betyder inte det att jag tycker någon annan gör fel? Det är samma som jag skrev ett inlägg om förut, iaf häruppe i Dalarna så är det nästan som att om man rider för olika tränare så är man liksom som i två olika krigsläger. Så tråkigt att vissa ska vara så, släpp ner garden och var bara trygg i det du tror på, smutskasta inte någon annan för jag tror inte att NÅGON människa som rider medvetet väljer att försöka göra fel? Det är mycket lättare att tänka att alla vill gå den vägen som man trivs med, jag t ex tror inte att det är fel alls att rida t ex westen, akademiskt, WE eller hoppridning, men jag vill rida tävlingsdressyr. Det är MITT mål att göra bra ifrån mig inne på en tävlingsbana. Min passion ligger i att träna. Men jag respekterar och förstår att någon annans mål kanske ligger i att utföra en bruksbana på bästa sätt, eller att få hästen att utföra skolor ovan mark, och vissa kämpar bara för att få ihop termen att gå på tygeln. Vi måste respektera att alla tränar mot det mål man själv har, och då kan inte alla göra precis som du för du kanske har ett annat mål.

Så länge det är så här enkelt att kasta skit mot varandra och prata om hur feeeel alla gör, så kommer inga duktiga toppryttare vilja dela med sig av sin vardag, för man orkar inte ta emot kommentarer och skitsnack. Tänk hur kul det hade varit att följa Tinnes vardag, eller kanske Charlotte Dujardins?? Men även dem har andra vägar och metoder som kanske vanligt folk inte hade förstått, och då är det lättare att hålla det osagt och bara träna hemma med sitt privata, tajta team där alla vet hur det fungerar för just dem. 

 




Vad är värt mest?

Läste ett så bra inlägg på Emelies blogg idag, jag har skrivit flera inlägg om det men hon når ut till så många fler, och det är ett viktigt budskap.


Det kan vara värt att tänka på vad man lägger sina pengar på när man gör en satsning. Jag förstår att man väljer bort träning mot en shoppingdag med sina vänner eller hellre köper ett populärt träns och ställer in månadens tävlingar. Men att tro att tränset med anatomiskt passform eller den där sadeln kommer ge dig bättre resultat, det är såklart inte möjligt. Det är så viktigt att komma ihåg att ridning kommer från timmar i sadeln med hjälp, inte från senaste kollektioner av ridhjälmar. Jag vill såklart säga att det inte är något fel i att vilja ha eller köpa ny utrustning ofta, men att låta det ta över från det man vill satsa på är att låta det gå lite för långt. Då kan man inte skylla på hästen när det inte går som man tänkt på tävlingsbanan! :)

När vi syns på sociala medier ser det kanske alltid ut som att man är helkittade från topp till tå, men kom ihåg att alla bara vill visa den bra sidan. Vem vill se oss mocka i mjukisar, mössa och fodrade gummistövlar? Och när man tränar vill jag alltid vara snygg och proper, men vi är på träning för att träna, inte för att visa upp oss. Träna lugnt kompisar! :)

Utan ordning blir det kaos

Det märks verkligen att jag lever ett hästliv, när jag för en gångs skull spenderar min tid på något annat än hästen och ridhuset så blir hela mitt liv ett enda stort kaos. Jag har varit ivägrest för bröllop, en natt har jag varit borta. Pga det och lite förberedelse inför det så har Molle stått 2 dagar och blivit dåligt riden en dag pga tidsbrist och fick då rida på rådande underlag utomhus. Dåligt samvete för den förjäkligt dåliga förberedelse för att åka och hoppträna på söndagskvällen direkt hemkommen från storstaden, dock gick träningen mycket bra, men underlaget var skit och Molle lite svullen i benen morgonen efteråt, stenhårt och halt, rullgrus på betong kändes det som. Dock fin igen idag dagen efter, helt jämn och bra påskjut, trodde han skulle ha mer träningsvärk. Dock inte riktigt vad jag hade tänkt mig för imorgon kommer massör/kiropraktor/laser-Li och kollar igenom alla hästarna. Jag hade ärligt talat glömt att det var såpass snart och hade gärna ägnat veckan åt lösgjörande pass för att Molle verkligen skulle vara så nollställd i kroppen som möjligt, inte kul att ha ut en massör om hästen blivit hårt ansträngd för då kan det bli en orättvis bedömning och man missar de snedheter han har "naturligt". Haha sådan röra!

Kanske bara är jag som överanalyserar? Jag pratade med mamma och vi kom fram till att det finns nog andra människor som åker på träning utan att rida dagen före. Men jag har väl mitt kontrollbehov att verkligen känna att jag är förberedd och hästen är jämn och fin dagen innan så att jag får ut så mycket som möjligt av träningen.

Om jag orkar så ska jag dock återberätta dem senaste dagarnas ridpass, för det har varit så bra! Vi är verkligen påväg över ett trappsteg.

 
 
 
 
 
 
 
 

Inspiration

Jag tycker att det är jättekul att skriva på min blogg, gå tillbaka, kika vad vi gjorde för nåt år sedan, vad vi tränade på. Samla fina bilder på oss och dela med mig av det jag får lära mig och utförligt beskriva vad vi tränar på.

Det är väldigt utlämnande och lämnar stort utrymme till att bli bedömd av andra, och många gånger dömd av andra, som läser med sin egen ton och tolkar allt åt ett håll. Men vet ni, det gör ingenting för mig, för det vägs upp av alla som berättar hur inspirerande det är att följa en verklig resa! 

Att kunna inspirera andra är något som ger guldkanten av att blogga. Ni får läsa hur det fungerar i verkligheten, här kommer vi inte alltid fram till målet varje dag, men vi jobbar på att vara bättre än vi var dagen innan. Att jag har en häst som inte ens har förutsättningarna att gå kvalitativ dressyr gör det hela ännu roligare. Och jag märker på dem bloggar jag vet läser här att jag inspirerar er egen träning, för ni skriver med "mina" ord många gånger och tränar på mycket liknande som vi tränar på. Alltså inspirerar vi varandra! Helt fantastiskt, blir jätteglad när jag ser mina interna uttryck på andra ställen. 

Att jag blir tillfrågad att rida andras hästar, det gör mig jätteglad. Älskar att rida nya hästar, svåra, kluriga, lätta, problematiska, det är alltid en ny utmaning. Jag i min tur tackar min fantastiska vän Emma, som lär mig allt hon vet och kan. Hon har en naturlig talang och känsla för det här, och har jobbat arslet av sig hela sitt liv för det. Vi andra (JAG) får jobba på och lyssna, se träningar, ta varje chans att rida och vara ödmjuk inför varje ny häst och hitta alla verktyg till ryggsäcken. Jag brukar säga att den enda dåliga träningen är den som inte blir av!

Så hoppas vi fortsätter inspirera varandra under 2016, jag tänker fortsätta skriva som jag gör. Med fokus, mål och en stor dos glädje.




 
 

 
 
 

Överrullning till överdrift

Jag jobbar på en butik där jag får möta många proffs. På riktigt alltså, bland annat så är en av Sveriges duktigaste hovslagare där mycket och vi diskuterar alltid en massa när han är inne. Han är lärare och tas in i diskussioner som för skoning framåt. Han har iaf spenderat väldigt mycket tid på en av Sveriges riksanläggningar (eller ja, allihopa men Mellansveriges i det senaste) och upptäckt att trender även drabbar hovslagarutbildningen, inte bara vi ryttare som tror att friska hästar ska ha PG beslag och överullning hit och dit. Senaste är att dem lär ut att göra så mycket överrullning för bakhovarna, där hästen inte alls lyfter benet likadant som på fram. Han hade ifrågasatt det högt och tydligt, för inte ens läraren hade vetat vad det gjorde för hästens rörelser, dem skor och verkar på döda ben. 

När dem kapar tårna för mycket och drar bak skon med sidokappor så skapas en överrullningseffekt, det fungerar bra fram av naturliga skäl i rörelsemönster och exteriör. Men bak så försvinner själva "motorn" på hästen, den ska trycka ifrån med hoven och kapar vi tån så måste hästen kompensera den ytan, och det gör den genom att vinkla ut benet och trampa ifrån med insidan av hoven eftersom det blir ungefär som att tån är vriden. Och vad händer då? Jo benet måste rotera utåt för att kunna pendla framåt, och hästen kommer vagga fram, lite från sida till sida.

All ridning går ut på att hästen ska lyfta upp och sätta in bakbenen rakt under sig, nu skapar vi inte bara ett förstört rörelsemönster vi skapar dessutom påfrestningar på leder och muskler som inte funnits innan. Felaktiga sådana. Och då hästen vaggar med bakbenen istället för att sätta dem rakt under sig (titta på när Valegro joggar så ser ni en häst som går rakt under sig) så försvinner möjligheten att bära sig bak, och då blir hästen framtung och eleverna får höra att det är en konst att lära sig rida hästen lätt i fronten. En konst ja, men vägen dit blir tio gånger lättare om hästarna får rätt hjälp.

Detta har jag sett, men eftersom jag inte förstår allt så har jag trott att de (instruktörerna i Sverige) har tyckt att "vaggningen" är bra, som att de har förväxlat samling med vaggning. Men efter att han förklarade och jag så konkret kunde sätta huvudet på spiken, så förstod jag vad det berodde på. Och man kan verkligen inte vara expert inom alla områden när man har häst, man måste få lita på sin veterinär, hovslagare, tränare m.m. Men jag kommer aldrig låta någon sko min häst som inte har sett min häst röra sig. 

Alla små saker spelar roll när man vill nå sina mål. Jag är så nöjd med min hovslagare som ser till att Molles fötter både är fint skodda och att dem är rätt skodda, så Molle kan sprattla högt med benen som en följd av rätt arbete med kvicka bakben. :)

 

Att tänka rätt

Förde över filmen från MSVB4:an till datorn och har tittat och bestämde mig innan för att fokusera på att hitta det vi gjorde bra. Och faktiskt, trots att han inte orkade och hade helst velat skritta igenom travdelen så gör han sakerna, på rätt linjer. Han går i en öppna och sluta, men bakbenen orkar inte trycka in under magen. Där han får gå rakt fram (uppridningen och kortsidorna) så gör han det bättre. Det är så mycket styrka som ska på plats. I galoppen så gör han första enkla bytet riktigt bra, och första riktiga bytet. Sedan byter han ett språng efter hjälpen och före fram för han orkar inte, han orkar inte hålla ihop sin stora kropp runt hela banan. Så min plan att starta en klass nästa tävling känns som ett vinnande koncept. Det och träna med fortsatt fokus på att stärka alla nyanser av hans gångarter. Om några månader (år) kommer han ha landat i sin nya takt och fått mer styrka, och då kommer han äntligen trycka på själv så om ett år så tror jag han kommer vara mer som ett popcorn, lite som Jenny Magnussons häst Goodie, som också fått lära sig elasticitet på egen hand, inget som kommer gratis på den heller. Och när han orkar det och har fått kroppen att bli mer elastisk med påskjut och bärighet så kommer jag få sitta och samla samla samla för att hinna med rörelserna haha! :)


Här ser man att Molle minsann är större än vad man tror, dem andra ser små ut i jämförelse.

Och här bredvid den långe domaren så sjönk han ner till typ D ponny igen haha! 

Jag ska bli ännu bättre på att tänka positivt. Vi har ridit MSVB på godkända poäng så det är inte någon omöjlighet, allt ska stämma bara. Och det var lika som förra året, då gick LA programmen mycket bra och vi praktiserade i MSVC. I år kommer MSVC programmen gå riktigt bra och vi praktiserar i MSVB under tiden. Att få rutin och styrka är inget som kommer över natten, men som jag sagt förut, ibland vill man för mycket! Man undrar varför det inte stämmer när man kommer ut på tävlingsplatsen. Men vi ska ut och träna mera borta, hitta knutlösare på bortaplan. Är så laddad också inför våren när vi kan börja rida på våra älskade åkrar, så vi kan få fräsa på och leka lite utomhus. Det behöver vi båda två, och arbete på varierat underlag och med lutning såsom det blir på åkrarna tror jag verkligen på. Det är bara att fortsätta träna, en dag är vi starkare och då kämpar vi med något annat "problem" istället! :D


Tankar

Tittat tillbaka lite i mitt (fantastiska) bloggarkiv. Shit vad jag skriver bra ibland. Precis vad som var meningen med min blogg, att kunna gå tillbaka och läsa och känna att jag vet precis vad jag skriver om, jag minns ridpassen tillochmed. Och en sak som jag slarvat med sista 2 veckorna är mina lösgjörande grundliga pass. För vet ni, ända sen jag och Molle klev upp på detta trappsteg med nya traven och piruettgalopp och allt vad det inneburit, så har jag fokuserat på mycket andra saker och inte backat tillbaka och bara lösgjort. För att man vill träna på allt det roliga, ha honom kvick och hitta "traven" blandannat. Men tittade som sagt tillbaka i arkivet och såg att när han gick som allra bäst i höstas så red jag grundliga lösgjörande pass med massor av bra övningar flera dagar i veckan. Och nu när man sitter och åker till ridhuset så glömmer man liksom bort att blanda in allt, och man jobbar så mycket med styrkan som ska till för att det ska bli riktigt bra i vår nya "fas", men denna vecka och fortsättningsvis under våren så ska våra pass, där lösgjordheten är vårt enda mål, inte glömmas bort.

Riktiga gymnastiserande öppnor, galopp-travövergångar, avslappning, travbommar, lång hals, rundad för skänklarna i sidorna, växla mellan öppna-sluta och tempoväxlingar, verkligen ta ner honom på yttertygel och inte sätta trycket om jag inte kan ha kvar samma känsla i lösgjordheten. Vet att det verkligen är det som saknades för gårdagens tävling, och nu får jag bakläxa och lägga mer krut på det framöver. Tänk att ibland är det som stoppar en, samma sak som vill ta en framåt, viljan att göra allt perfekt! Tillbaka till underläge och hårt jobb. Jag längtar!




Tidigare inlägg
RSS 2.0