Tankar om hö och grovfoder

I år blir det ännu ett år med brist på grovfoder i stora delar av vårt land. Jag reagerade redan förra året när höbristen blev påtaglig att många vägrade ändra sina rutiner för att fler skulle få hjälp. Ärligt talat, i sådana tider kanske man inte bör ge fri tillgång, och speciellt inte när det slutar upp med att hästarna använder höet som bädd och klaffsar i runtom foderbordet. Om alla hade ansträngt sig och försökt avväga hur mycket varje häst egentligen hade behövt äta så hade många fler kunnat få tag i hö.

Det är faktiskt otroligt många hästar som får för mycket hö, tro det eller ej. Man måste bli ännu mer duktig på att hitta på metoder så hästarna äter längre stunder, men inte för mycket. En redan överviktig häst som badar i sitt hö medan andra får slakta sina hästar för att balarna tagit slut. Det är otroligt provocerande! 

Jag har testat såna här hö-brix, kallas också cobs, där man har hårdpressat lusern och fibrer/gräs väldigt kompakt. Ett kg är liksom 1kg grovfoder, men de tar ingen plats och hästarna får kämpa för att tugga i sig. Det tar lite längre tid att gnaga på men de blir också sysselsatta. Toppengrej, även om det inte hjälper för höbristen. Men många kan nog behöva se på sig själva med lite mer distans och tänka efter hur mycket hästen bör äta, om man kan portionera ut maten på annat sätt så att den får kanske gå mellan olika stationer i hagen för att äta, så att den också får jobba för det, inte bara stå runt en bal hela dagen och äta för att den inte får göra något annat. Då kan vi hjälpas åt att få mat till fler hästar!

När jag ändå är igång och kritiserar lite så kan jag ta en sak till som jag stör mig på med hästmänniskor: på facebook läser man panikartade inlägg, alla gör det till en stor grej att betet tar slut och att höet kommer inte räcka åt alla i vinter, men när människor väl erbjuder vallar och beten mot att den som ska använda får köpa staket och stängsla själv så lyser alla dessa med sin frånvaro. Nej, det är för dyrt/jobbigt/tidskrävande. Alltså, skärp er! Vissa hästfolk vill alltid ha allting så billigt och serverat, och det ska skråla och låta från er vid minsta motstånd eller problem. Man måste ju jobba för att få något! Det kan faktiskt vara värt att bygga upp en hage och köra hästen till en betesvall någon/några veckor i sommar för att fylla upp depåerna lite inför hösten och vintern. Nya tider kräver nya(nygamla) ideer och tankesätt.

 

Nytt år

Igår firades nyåret tillsammans med vänner och jag är så glad att jag valt bort alkoholen både detta nyår och förra året. Trots det så har jag ägnat största delen av dagen åt att vila. Latat mig i soffan helt enkelt! Jag har blivit bättre på att ge mig själv tid att vila, jag vet att en sån som jag annars lätt faller i stressfällan. Hela min personlighet dryper av att vilja hjälpa, finnas där för andra samtidigt som jag har höga krav på mitt egna liv. Men det kanske kommer med åldern, att kunna säga nej?! Haha det är härligt att få bli lite äldre varje år, faktiskt. Jag fokuserar mycket på vårt team med Emma och henne kommer jag alltid stötta och hjälpa med allt jag kan, det är hon som utvecklat mig till den ryttare jag är idag. Är så glad för det!

Vi börjar året med full fart faktiskt!
Idag får Molle (och matte) vila, uteritt imorgon och på onsdag kommer tandläkare Emilia och gör den årliga raspningen. Molle har aldrig haft några konstigheter i munnen, en vargtand tog vi när han var 3 sen har vi bara behövt raspa. Mellan 5-6 års säsongen fick vi raspa lite tidigare då det blev vasst snabbare. På onsdag kommer också vår nya sadel. Ja ni läste rätt! Visar er mer på onsdag.

Veckan fortsätter med trimning ute sedan Marie-träning på lördag. Vi känns inte riktigt i finlirs-stadiet men vi hinner kanske rida upp oss lite tills lördagen. Jag har förstått att man kan behöva backa och rida för bara 50% av ekipagets egentliga förmåga och vara kvar där under en lite längre period, såklart helt medvetet och planerat. Man kan inte alltid bara backa ett steg sen gå upp igen, utan komma ihåg att musklerna för samling också behöver vila för att byggas upp. 

Mål och drömmar för 2018? Det tar jag lite längre fram, men det blir ju ett till mellanår tror jag då jag tänkt att vi ska bli stabila i MSVA och PSG. Känna på dessa klasser och träna att komma till ridning på tävling, utan hjärnspöken. Vi tar med oss alla placeringar från 2017 och samlar positiv energi till årets säsong. Herregud, vi placerade oss i vår andra MSVA start och vinst i nationell MSVB och flera placeringar och vinster under säsongen. Och 5 byten i varje, han har börjat trampa på våra uteritter och jag har lärt mig så mycket mer och om min häst under detta år än något år tidigare. Wow!

Vad drömmer ni om inför nya året?!



Och tack alla sponsorer som följer med in i nästa säsong! <3

Stoppa ångesten

Alla dömande kommentarer och stora uppror på internet skapar ångest hos många ryttare. Nosen bakom lod, #stoppahältan, bär sig inte, för hög form, för mycket hand, fel foder, fel uppstallning och fel verkning och absolut fel träning.

Alltså vet ni vad jag tror? Jag tror att folk inte vågar rida sin hästar längre! Det märks tydligt på klubbarna och inte minst hos ungdomarna. Det är inte många på lägre nivåer som vågar ta sig ut och träna längre för hur du än gör så är det fel och det får du, om inte höra, läsa om sedan på ditt facebookflöde. 

Jag blev så glad när Emelie Brolin skrev ett inlägg om att bara få vara med också. Räcker det inte att man bara är med också? Alla tänker inte rida internationell Grand Prix, vissa vill bara vara med och träna för att man träffar några kompisar och kommer hemifrån med hästen, det är också OK! Erat mål ska man inte behöva berätta för alla skvallerbyttor utan det räcker att du och din tränare vet det. Och nej, bara för att man rider där folk kan se en så ger det inte andra rättigheten att berätta vad man tycker. Man kan hålla det för sig självt, det är inget som ryttaren gett dig lov att diskutera. OCH NEJ, det handlar inte om ryttarens egna självförtroende, "är man trygg i det så ska det inte spela någon roll". Man behöver inte diskutera andras ridning, om inte någon frågat dig om råd och tips. 

Var tog kamratskapen vägen? Jag pratar väldigt öppet om ångest relaterat till prestationer och krav, och inte minst från läktarens skvallerbyttor, eller elaka pikar på facebook. Jag tycker det är störtlarvigt att man ska behöva hävda sig så, tänk ett steg längre: en yngre, skör ryttare som läser ett inlägg om hur den stora dressyrdomaren inte förstår hur alla kan sitta så jävla illa. Denne tar åt sig mer än man tror, skyller sig själv för hur dålig man är och går hem och kanske inte vågar ta hjälp, för på träningarna sitter dem andra som talar om hur jävla illa dem också tycker alla sitter o.s.v. sen slutar hon rida and on and on and on....

Nej nog kan vi agera mycket mer positivt och bjuda in människor till lärande och uppmuntra till bättre skötsel och ridning, utan att hela hela tiden ha en skamläggande ton och negativa åsikter om alla andra.