Tankar och funderingar

Har skrivit ett långt inlägg men får inte riktigt till det. Slås återigen över hästmänniskans mest älskade sysselsättning: att tala om för andra att dem är dåliga. Att någon som rider inte gör det perfekt, betyder inte att de inte är medvetna om deras svagheter. 

Jag har fått förmånen att vara med flera nya hästägare från start. Många har sin grund i ridskolan och har sedan köpt egen ponny och fortsätter ridläran på privatsidan. Det är en vanlig procedur! Många gånger är dessa ryttare inte mottagliga för att få instruktioner för de har bara fått höra vad de gör fel. Han sa, och hon sa, rid med kortare tygel, ha inte så kort tygel, försök att inte dra hästen i munnen, luta dig mer framåt, du drar alltid bak den skänkeln... Alltså? Jag är inte utbildad i pedagogik men jag har fötts med förmågan att prova en sak men alltid utvärdera och prova en annan om det inte fungerat. 

Jag får alltid tala om för dessa pressade, ambitiösa tjejerna att det är OK att göra fel. Att man måste få göra fel för att få lära sig känna vad som var rätt. Ridning är inte en checklista! Man kan inte gå uppifrån och ner på ett papper och kryssa för: rätt tygellängd, hälen ner, lodrät vinkel, sadel passar. Men hästen går ändå inte som den ska?!

Förstår inte vuxna människor att dagens ungdomar är under sån sjuk och vriden press? Det räcker inte med att andra ska tala om för dem vad de gör fel, det är deras krav på sig själva som är så höga! När jag var liten fick jag lära mig att ta ett beslut och stå för det, i allt jag gjorde med hästarna. Har du sagt trav så ska det vara trav. Har du sagt gå undan så är det gå undan. Jag fick lära mig att samspela med hästarna och prova tills det blev rätt. Det var ingen där med pekpinne och sa app app app.. så fort jag skulle prova något. När jag var 18 red jag ut mitt i vintern barbacka och med grimma och grimskaft som träns. Hände något, ja då fick man lösa det. Självklart inte det säkraste och bästa, men jag önskar att fler fick uppleva att ha häst som jag fick. Man lär sig hur hästen fungerar och tänker, och hur man löser situationer som uppstår. 

Jag har tänkt mycket på det här, och alltid är det samma människor som är på andra. Både ni och jag känner dem, jag tänker inte ge dem ett skällsnamn men det är i princip alltid en gammal hästtjej som inte kan sluta med häst, trots att dem faktiskt slutat rida för länge sen och mest nu ägnar sig åt långa tömmar eller longering. De har lite grövre, äldre typer av häst som alltid har otur och drabbas av någon känning i knän och kota. Men de har svar på allt, och har en syn på det mesta i svart och vitt. Ingen har egentligen sett dem rida, men alla talar om hur duktiga de är, utan några resultat eller egentliga prestationer. Lever dem upp på att inte låta någon annan bli för duktig? Håller de kvar sina elever genom att inte låta de bli för duktiga, istället för att moget låta någon annan ta vid för att vidareutbilda dem? 
Vet ni, om du känner dig träffad, att man kan ha massor av åsikter men man behöver inte slänga ur sig dem till allt och alla. Jag har massor med åsikter, och jag tycker jättemycket! Men jag behöver inte prata om dem med andra, jag kan lyssna och om någon frågar mig så kan jag svara åsiktsgrundande men det behöver inte vara nedtryckande. 

Jag är sån i de flesta situationer, jag kanske upplevs som mild och lite lätt att köra över, men jag tycker och har åsikter, men jag är trygg i mig själv så jag behöver inte kasta runt på dem inför andra. Det är något som flera behöver jobba på!