Upp som en sol, ner som en pannkaka

Efter många om och men fick vi på en jäkla sko! Premiärred på lördagen efter 3 vilodagar, ville rida ut i finvädret, 0 grader och sol. Tji fick jag, var ishalka så in i. Gick inte att gå någonstans förutom på bilvägen. Så på söndagen packade vi in oss i släpet och drog till ridhuset. Vi värmde upp över lite upphöjda bommar och små hinder och ja, Molle var sjukt pigg och glad kan man säga. Tog tillvara på energin och red lite galoppjobb, tränar att ändra och lägga till linjer mm utan att han bryter takten eller tempot. Bara låter hjulet rulla utan min hjälp. Vilket nästan alltid fungerar när energin är såhär, men dem dagar det tryter så kräver det lite mera jobb.

Gick vidare med byten och wow, han gör det ju så bra. Vi gör lite ettor emellanåt och det kändes att dem bara blir bättre. Han behåller rundheten i kroppen och får höjd i sina galoppsprång, så ettorna förbättrar galoppkvaliten för oss. Jättekul och nu kan jag börja lägga till flera och flera utan varken spänning eller frågetecken. 

Dagen efter, alltså måndagen, gick han också bra. Var iofs tokpigg, red ute på en grusväg fram och tillbaka. Jag har en så snäll häst som är lika glad varje gång jag vänder om, typ som att det är nåt nytt varje vända. Han var som sagt väldigt laddad och jag kunde rida bara med magen. Hade sån träningsvärk efteråt! Ni vet känslan när hästen släpper dig intill, du kan sitta och styra med magen och handen bara finns som en bro för tygeln, han lät mina skänklar ligga intill men tog hjälpen direkt jag bara kramade om. Åh åh så fin han var.

Igår var det som bortblåst. Det kändes som om hela förra veckans blaha-träning kom ikapp oss som en käftsmäll. Fick nån känsla här och där men för det mesta fick jag inte dragspelet. Det var mest en gungbräda. Om jag försökte jobba in bak så försvann det fram, och försökte jag få lite känsla fram så försvann baken. Haha... puh, vissa dagar bara glömmer man.

 
Lade upp denna på min instagram. Från en liten räka till en biff. 

Ridpass

I lördags red jag i ridhuset efter en dag med longering i låg och lång form, och en dag skrittarbete barbacka (hihi, läs mysridning). Och han var så fin! Jag började med mina travövergångar. Jag försöker göra övergångarna utan att röra tygeln utan bara möta kontakten och vara still. Efter några övergångar och den inledande bajs-halten så blir han nästan prillig, precis som jag önskar! Då vill han igång igen självmant efter vi gått ner i skritt, går och väntar liksom på drivning. Sen gör jag trav-galopp, då får jag flyt och han får fixa till sin kropp själv! Jag bara "rider" trav från galoppen, vill inte bromsa ner i trav utan rida in i trav, då får han balansera upp sig själv utan att jag sponsrar för mycket. Och då blir han uppmärksam och lättriden, ett partnerskap uppstår.

Jobbade vidare med galoppen med lite byten, jag har en tendens att rida lite unghästigt och göra bytena stora, luftiga och ur lite för stor galopp helt enkelt, MEN jag kom iaf på mig själv så jag gjorde bytena på fyrkantsspåret, gjorde byten i vart tredje runt hela spåret och efter ett varv så förminskade jag sprången och fortsatte i samma rytm och göra mina byten fortfarande i var tredje men bytena blev mer genom kroppen och rundare när jag inte släppte iväg galoppen. Så häftig känsla, att kunna påverka och ändra sådär enkelt. Då kände vi oss som proffs. :)


Försöker rida in mina nya vardagsstövlar, lite kallt just nu bara! Så stela just nu så mina stigläder blev för korta, därav vinkeln!

Onödigt

Jag blir tokig! Molle tog av sig en baksko för några dagar sedan och vi har fått longera lite i snön och åkt till ridhuset för att kunna rida. Och idag skulle hovslagaren komma men då han skodde 2 hästar innan dem skulle hämta Molle så visste han att det var nåt på gång. Och lät ingen komma i närheten! Så blev inget skott. En sån här sak får mig verkligen tokig! Jag måste ju motionera honom! 

/Den evige optimisten