Stall & stubbåker



 
Oj så länge sedan jag skrev här! Det var tungt en tid efter vi tog bort Neo, ibland kommer det över mig att jag beslutade att han inte längre skulle leva, att det var mitt att bestämma. Men så blir jag också tacksam att jag hade det ansvaret, när dem gick i hagen och Molle busade i galopp så skrittade Neo efter honom pga att det tog emot att springa... Livet på gården fortsätter och jag är så tacksam för min Molle som har blommat ut istället.

Nu har vi stall och träningen är så mycket lättare. Stubbåkrarna är våra hela vintern och ridningen upp i berget har gett resultat. Jag kan träna häst precis som jag vill göra och för mig är alla delar som gör helheten lika viktiga. Vi behöver klättringen för styrkan, vi behöver långa grusvägar för konditionsträning som vi båda njuter av, ridbanan för perfektion av ridvägar och stubbåkern för bus och jobb i glädje. 

Jag kan lita på magkänslan och när den ger snabba resultat blir jag ännu mer övertygad om att vi gör rätt, för oss. Molle låter mig rida på honom och är medgörlig, vi motarbetar inte varandra utan kan samarbeta varje pass. Att gå långa dagar i stor hage och ha en hagkompis har även gjort så mycket för hans psyke. Han är mer avslappnad, kroppen ser helt annorlunda ut och han har blivit social. Förut har han skyggat för folk och vill inte hälsa, nu är han först fram och sätter huvudet i famnen på den som vill klappa. Såhär sa jag när ja stod på Hovgården: ju fler naturliga instinkter man uppfyller för hästen, desto mer harmonisk blir den. Och nu kan jag ha precis den hästhållning som jag själv vill ha, och som uppenbarligen passar min häst. Han är pigg, stark och välmående. Att få ha hästar hemma är det mest underbara jag har fått uppleva, ärligt talat. Jag får så bra hjälp av mamma och hela min familj, det känns så rätt. 

 
 
 
 
#1 - - Elin:

Har ni byggt paddocken själva eller fanns den på gården?
Totalentrepenad? Tips?

Svar: Vi har byggt själva 😊
Elin Haglöf