Stall & stubbåker



 
Oj så länge sedan jag skrev här! Det var tungt en tid efter vi tog bort Neo, ibland kommer det över mig att jag beslutade att han inte längre skulle leva, att det var mitt att bestämma. Men så blir jag också tacksam att jag hade det ansvaret, när dem gick i hagen och Molle busade i galopp så skrittade Neo efter honom pga att det tog emot att springa... Livet på gården fortsätter och jag är så tacksam för min Molle som har blommat ut istället.

Nu har vi stall och träningen är så mycket lättare. Stubbåkrarna är våra hela vintern och ridningen upp i berget har gett resultat. Jag kan träna häst precis som jag vill göra och för mig är alla delar som gör helheten lika viktiga. Vi behöver klättringen för styrkan, vi behöver långa grusvägar för konditionsträning som vi båda njuter av, ridbanan för perfektion av ridvägar och stubbåkern för bus och jobb i glädje. 

Jag kan lita på magkänslan och när den ger snabba resultat blir jag ännu mer övertygad om att vi gör rätt, för oss. Molle låter mig rida på honom och är medgörlig, vi motarbetar inte varandra utan kan samarbeta varje pass. Att gå långa dagar i stor hage och ha en hagkompis har även gjort så mycket för hans psyke. Han är mer avslappnad, kroppen ser helt annorlunda ut och han har blivit social. Förut har han skyggat för folk och vill inte hälsa, nu är han först fram och sätter huvudet i famnen på den som vill klappa. Såhär sa jag när ja stod på Hovgården: ju fler naturliga instinkter man uppfyller för hästen, desto mer harmonisk blir den. Och nu kan jag ha precis den hästhållning som jag själv vill ha, och som uppenbarligen passar min häst. Han är pigg, stark och välmående. Att få ha hästar hemma är det mest underbara jag har fått uppleva, ärligt talat. Jag får så bra hjälp av mamma och hela min familj, det känns så rätt. 

 
 
 
 

En tung helg

Har varit en tung helg. I fredags fick Neo somna in då han hade stora besvär av trånga kotor i halskotpelaren. Alltså kom både shiveringen och sadeltvånget från samma källa. Det är otroligt jobbigt att ta ett sådant beslut men han blev värre av att tränas och han var lika illa i hagen. Min veterinär varnade mig för att rida på honom. En sådan häst kan liksom tappa kontrollen över sin kropp och lika lätt gå omkull med mig på. Han var alldeles för pigg och temperamentsfull för att gå i hagen som sällskap. En jättejobbig helg, men också skönt att låta honom få vila från det onda. Det är ett ansvar man har som hästägare. 

Vi har tagit hem en ungponny som ska ridas in och tränas. Den ska agera sällskap åt Molle också, men alltså även motioneras. Det kommer ta ett tag innan man knyter an till en ny häst men vi ska såklart lära känna henne i lugn och ro. För att berätta något roligt så fick hästarna flytta in i stallet under lördagskvällen. Min mamma målade klart och städade ur stallet när jag var ledsen och tom så att jag fick vakna ur min dimma på lördagkväll och spånade, skruvade upp krubbor och saltsen. Sen fick dem komma in! Som jag trodde var Molles reaktion ganska spänd, han är sån. Det kommer ta 1 vecka sedan är han lugn och glad igen. Hans vardag har ju förändrats drastiskt, nytt stall och ny kompis. Men oj så han gillar ponnyn. Dem tar hand om varandra. Känns faktiskt jätteskönt att ha en liten sällskapshäst. Idag har också min sambo tagit den in från hagen. Helt otroligt, känns som han gillar hästarna lika mycket som jag. Han hänger i stallet och är med dem, har koll på hur dem beter sig. Han har alltså aldrig tagit i en häst innan, men nu har han ju sett hur vi gör och hur dem är. Så idag bara tog han Astra självmant. Sånt blir en hästtjej lycklig av!

Hoppas ni kan respektera att jag inte velat skriva om Neo innan vi hade gett honom tid och kontrollerat allt. Det är inget roligt när en så glad och snäll häst mår dåligt och dessutom ens planer och drömmar krossas. För mig är inte mina mål det viktigaste utan en glad och hållbar häst, men man måste också få bli lite besviken. Det hör till. 

Nu laddar vi om batterierna och gör oss redo, första hästen på träning kommer i början av september. Så kul!

Halsrem

Har ridit med halsrem sista passen. Många som skrivit och frågat på Instagram, det är så roligt när ni svarar på mina händelser och frågar saker eller bara vill skriva lite. Jättemysigt att ha en dialog med så många härliga människor.

Jo, halsremmen har jag knutit på för att jobba bort lite olater. Molle är en häst som är ganska svår i kontakten, jag ser många av ryttarna som har hela hästen i handen och ibland är jag avundsjuk, tänk om det bara var att hålla i sig i bettet på det sättet. Ser mycket av det på Instagram bland annat, ryttarna spjärnar med hela ryggen för att sitta still och hålla i bettet, måste göra så ont i axlar och ländrygg. :( Tillbaka till Molle, han är lite av och på i kontakten och det är alltså MINA olater som jag försöker träna bort. När han släpper stödet så vill automatiskt min hand ta ett nytt stöd, genom att ta i tygeln. När jag har halsremmen på så har jag stöd av den hela tiden, så när ögonblicken kommer när han släpper så går jag istället på med skänkeln som fattas, och i början accepterade han den faktiskt inte. Jag fick gnessa som en ponnyryttare först! Men när han accepterade att gå för insidans ben till yttertygeln utan att jag var där och tog ett tygeltag i fel ögonblick, då bara trillade mer saker på plats. 

Det gäller att ha kritiska ögon på sig själv, och gå ett steg tillbaka när man behöver. Jag tycker Molle fick en annan form och halsen kom upp mellan bogbladen till manken av sig självt. Plus att jag inte lägger i någon handbroms på det här sättet. Ska fortsätta såhär och jobba vidare med att han måste komma till tygeln för skänkeln, inte för handen. Så roligt!


 
Haha vilken skitdålig bild!