Nu känner jag igen dig

Alltså, nu börjar känslan äntligen att infinna sig, på riktigt!
Idag fick jag den där "det här är min Molle" känslan, som jag hittade i vintras men tappade bort och hamnade i träsk efter träsk. Nu vet jag vilka misstag jag gjorde då, som jag förhoppningsvis inte ska göra om. Enda sättet att lära sig är att göra fel och sedan göra om. 

Idag trollade jag fram gummibandet som gör honom både på baken, mer framme och på hjälperna! Bara genom övergångar, stilla sits och viskande hjälper. Det konsekventa jobbet med min sits och inverkan har gjort såna framsteg, jag gör mindre, stör mindre och låter han jobba och blomma ut. Det är så svårt att sätta ord på det, men strömkabeln man får när hästen kan bära sig på baken och verkligen sänker sig och fronten lyfts och fjädern i hästen känns som att man kan växla från värsta piaffen till en galopplängning om man så vill, wow. Har ingenting med fart eller tempo att göra, när hästen är bärig och framme så kan man rida den hur man vill, kort, lång, hög, låg, sakta eller snabbare, allt bara är på plats hur du än väljer att göra. När den känslan kommer så ska man bara njuta och vara glad. Imorgon är ju en ny dag! ;)

Jag har under veckan ridit lite fler hästar, och jag har utvecklats ganska mycket som ryttare, jag känner vad den tror ryttaren ska göra och att dem kanske hamnat i en ond cirkel. Dem flesta hästar jag hjälper till att rida har för det första slutat svara framåt. För det andra brukar det vara problem med bett/ställning/sladdis, vilket kommer från samma grundproblem; en oärlig bjudning. Att bjuda framåt är inte att springa fort, men när hästen har slutat svara så måste man för det första sluta tjata! Att våga sitta still och göra hästen mer uppmärksam för dina hjälper är steg 1. Många gånger korrigerar vi för mycket, istället för att låta den öppna sina öron igen. Många hästar är liksom lite på sin vakt, och surar lite istället för att svara. Bara när det utvecklas till rena dumheter får vi korrigera, innan är det vårt jobb att göra så lite som möjligt. Men tillbaka till lösningar: för att hästen ska fungera i munnen måste den vara undan för benen. Börja bakifrån! Vi gör gärna tvärtom, vill böja och ställa och kröka i nacken för att få ordning, när vi egentligen bara behöver be om reaktion på motorn. Man måste driva tills det att hästen TAR I på egen hand, innan dess är det bara rull med kopplingen nertryckt, men växeln har inte klickat i. Hästen måste till ett dragläge, för att man ska kunna få kontakt via bettet. När man sedan har fått kontakt, kan man börja hitta en form. Jag låter hästarna välja den form dem vill, där kontakten är skönast för oss båda. Om den är hög eller låg struntar jag i, för när vi har kommunikation mellan oss kommer jag att få styra formen framöver och kan växla den som jag vill. Men att börja böja och klämma, det kommer aldrig att hjälpa. Skit i om hästen inte böjer på nacken, börja med start och broms och sväng hästen med rak hals, det är när vi börjar böja den i halsen och i baken som vi får sladdisar. Var bara ett litet tips såhär en måndagkväll, för vi alla har liknande problem, ni ska veta att vi alla har svagheter som vi jobbar med. Men om vi börjar ratta där fram innan hästen tar i där bak, då får vi mer problem än innan. Tro mig, jag har provat det jag med. :D

Kram!