Grusvägen

Igår hade vi ju ett underbart pass med bra samspel, idag red jag på åkern där det hade regnat under natten, lite halare och Molle kändes försiktig. Är han försiktig med bjudningen, får jag inte samma fjäder till kontakt med handen. Så jag valde att rida ut på grusvägarna istället, där hittade vi snabbt den där ärliga bjudningen igen och jag kunde aktivera honom genom att rida lite kvicka växlingar i skolor, en tvärare sluta i skritt, räta ut lite fram i trav, ner i skritt och böja mera, räta ut lite fram i trav o.s.v. Detta gör att jag kan smyga in mer böjning såsmåningom i travslutan, och även få halvhalterna att gå igenom på mindre hjälp tack vare skritt-övergångarna.

När vi har fjäder från bakbenen så får man känslan av att man har bakbenen i direktkontakt med tygeln. Då kan man också leka med trampet, som vi blivit lite starkare i, han har faktiskt en fin takt när han trampar. Jag försöker att lära honom trampa genom att jag samlar skritten, och ber om mer aktivering genom att bara ta halvhalter, ingen drivning. När han gör rätt klappar och berömmer jag och åker med utan att för den delen släppa kontakten. För ute har han den där extra energin, så när vi kommer in på banan kommer jag behöva lägga till skänkeln och då vill jag klara mig utan den när jag rider utomhus.

Ur trampet sitter han ordentligt på sin bakdel, och traven som följer känns kanon. Skillnaden nu är att jag kan variera formen ur den traven, när vi först hittade den så var det en form och varken böjning eller ställning gick riktigt att variera. Nu kan jag runda honom lägre samt forma honom åt bägge håll.

Vilken häst jag har, han gör verkligen allt för mig, ställer upp så gott han kan. Lat ena dan men jag förlåter honom när han är så här fantastisk som han kan vara haha! Han förlåter ju mig för alla ryttarmissar. :P

En favorit från en av gångerna duktiga Li Sjöstrand har fotat oss.