Ännu bättre

Idag var känslan exakt som i vintras, innan Molle fick träningsvärk och blev lite sned i korset. Alltså, underbart! Nu vet jag att jag känner han så himla himla bra, och ska lita på den magkänslan. Vi var ju och tränade för en OS-ryttare innan viloveckan och när jag försökte förklara att vi mentalt kört ihop oss så menade han att han alltid måste ha varit lite "såhär", och att han var felutbildad. Och nej, det stämmer ju inte.

Det är nog lika som på oss människor, våra psykiska besvär stänger av kroppens funktioner, man vill ingenting, inget blir roligt. Men jag förklarade att när vi hoppar, då har vi ett mycket bättre samspel för det "kan han" och tycker det är superroligt varje gång. Och nu känner jag i hela hans kropp, hur han är mentalt lösgjord och då följer kroppen liksom efter, han söker stödet själv fram på bettet och bär sin manke, när skänkeln kittlar honom så lyfter han ännu mera. En fantastisk känsla!

Nu vet jag att den finns där fast jag inte behöver ta fram den varje dag, då kräver jag alldeles för mycket. Vi ska fortsätta hoppträna och sedan ser vi hur mycket kvickare vi kan få Molle, jag kanske måste nöja mig vid en gräns för att han ska känna sig duktig och inte alltid krävas mer utav. Så ser vi hur det känns. Det är mer än bra nog, det vet jag. Det ska ju vara roligt!!

Hoppas ni uppskattar att jag blottar mig totalt här. :) Men jag blir så glad att man lär sig av sina misstag! Och jag överdriver för han har gjort en fantastisk säsong ändå, men tänk när vi är såhär tillsammans, då är det riktigt bra.