Långsiktigt samarbete med hästen

Nu har det smält lite hos mig, helgens äventyr, och jag har fått så många glada hejjarrop från människor runtom oss som unnar oss vår framgång och som vet varifrån vi började för några år sedan. I höstas började jag prata lite mer öppet om känslan som jag så många gånger känt, att jag inte är godkänd nog att kalla mig för dressyrryttare, för jag gör inte på samma sätt som alla andra. Jag har inte passat in i den mallen som finns inpräntat hos oss sedan många år. Genom att prata om mina känslor och min egen värdering så kan jag jobba med dem tankarna när dem smyger sig på. Men ibland tänker jag också att folk unnar mig vår framgång för att jag just inte har en "fin" dressyrhäst som går att vara avundsjuk på. Ingen ville ha en häst som Molle för 3 år sen. Han var inte en tillräckligt fin häst, så det går bra att unna oss vår framgång för det är ändå ingen "fin" häst. Men ni hör, så kan jag inte gå runt och tänka! För vem är det nyttigt? Kanske lite för att hålla mig med båda fötterna på jorden.

Alla kanske har tänkt samma, "det var väl inget särskilt med det här?" Jag hör fortfarande dem små tankarna att jag inte får känna att jag är duktig bara för att jag tagit min häst till denna nivån, att vilken apa som helst kan ta hästen till MSVA... Jag försöker njuta och tillåta mig själv att känna stolthet och vara nöjd, även om det just är den egenskapen att alltid vilja utvecklas som är skillnaden som gör skillnaden... Det är det som tar oss framåt. Men jag måste slå bort dem onda tankarna för TÄNK hur orättvist det är att tänka så när det finns ryttare som alltid kommer tävla på en nivå för att man inte kommer upp på nästa, helt enkelt för att det ÄR så jäkla svårt att lära sig rida och det är såklart olika svårt för olika människor. Och då är jag SJUKT orättvis om jag inte tycker det ÄR STORT att rida MSVA. Så mina tankar slåss i huvudet och som tur är så vinner alltid mina positiva tankar. Det är klart jag ska UNNA mig att få vara glad och stolt! Det ger mig självförtroende som ryttare och det krävs för att kunna komma ur svackor som kommer och går. Jag förminskar INGEN annan som inte har samma ambitioner som jag, för man måste ha perspektiv på saker och ting. En sak som jag tar för givet, kanske är en livsdröm för någon annan och jag är lika glad för den människan när den uppfyller sina mål! :) 
 

Däremot blir jag förvånad när ryttare tror att det ska räcka att träna med ögon på sig varannan vecka, sedan inte ha en noga uttänkt plan för varenda ridpass, men ändå tror att man ska utvecklas i raketfart framåt. Går det bra, då går det fort! Men det är faktiskt ett jäkla jobb, även om man har en häst med kvaliteer och lätt för sig så måste man jobba så hårt, och inte fastna i sina olater. Blir ledsen när man sen blir arg på hästen som inte tar halvhalten fast det egentligen är du som gett otydliga signaler.

Nu börjar jag förstå, vad som skiljer ryttare åt. Det sitter oftast i huvudet. Jag har senaste åren mer och mer börjat förstå hur ödmjuk man måste vara, hur mycket man måste lyssna till hästen och hur man måste våga lämna en del man trodde man "trodde på", och kliva ur sin comfortzone och känna sig som en loser om och om igen, för sen när man har jobbat sig igenom det så kliver man upp en nivå! Och det går inte på en dag, eller ens en vecka. Om man inte har tålamodet att ärligt talat låta det ta år, så tycker jag att man är oförskämd mot sin häst och sin hjälp att kräva framgång. För ett år sedan red jag MSVB på 57% och grät i bilen till mamma att jag nog nått min högsta nivå, att vi kommer vara kvar på MSVC för resten av livet. I helgen förvånades jag av att det kändes enkelt och trevligt att styra runt i seriebyten och piruetter. Man kommer möta svackor som man ska ta sig ur, och jag har fått kämpa men många gånger också klarat att tänka mig ur dem på rätt sätt. Det är få gånger jag är sjukt missnöjd med ett helt pass, jag hittar alltid något som var bra eller som jag kan vara nöjd med, och då skapar jag en positiv känsla istället för att mata mina negativa. Och det måste man för att behålla något slags ryttarkänsla eller självförtroende, som jag skrev tidigare.

Tack till min stora idol, Emma, som alltid trott på oss, som lärt oss att inte vara nöjd med för lite men som också varit ärlig och hållt oss på jorden. Men vi har nog förvånat även dig Emma, om du tänker tillbaka på när vi började resan med Molle. Tack för allt du gör och lär oss, framgången går upp och ner också framöver, du finns där i både och och tar emot oss!

#1 - - Caroline:

Som du inspirerar mig att fortsätta lära mig rida!! 😍😍 behövde denna boost för det är dags för mig och min 6åring att båda två debutera msv C 🙈 Drömmer mig några år framåt i tiden när jag läser dina inlägg 😉 Heja er!!

Svar: Hejja er!! 💪😍
Elin Haglöf

#2 - - Maria:

Så bra skrivet och som vanligt huvudet på spiken. Jag känner igen mig och det glädjer mig att inte vara ensam.
Du är en sann kämpe och inspirationskälla!