Traven

Idag trimmade jag Molle på ridbanan. Började faktiskt med traven, eftersom jag upplever den enklare för tillfället. Red så lång och låg jag kunde, och bara mjukade upp med skritt-travövergångar. Fastän han går lång/låg så måste han svara neråt i aktiv skritt och lika aktivt till trav. Skänkelvikningar, mjukare såna, lite tempoväxlingar och sedan galopp där jag bara red framåt - samlade, och växlade alltså mellan påskjut och bärighet. Han kändes framme och jag tänkte bara: stäng ytterdörren, ta med framdelen in. Likadant i förvänd innan skrittpaus. Sen gick jag tillbaka till traven, och tog mig an öppnorna. Det är ett bra sätt att få kontroll på ytter, men samtidigt få lösgjöra insidan och ta med nacken i ställningen. Detta kämpade vi med, sedan likadant på volt. Att ha med ytter men lösgjöra insidan.

Efter lite lirkande, detta är inte gjort på ett varv, så får jag med mig sidorna mycket mer, och då när jag rätar ut kan jag bara tänka: utsidan med in, insidan rund för inner, halvhalt, fram. Så har jag en rätt läcker takt och trav! Och den känns studsande lätt. Då red jag långa slutor på diagonalen, och som dem ligger i B2:an. Efter lika jobb åt bägge håll, där jag har mer svårigheter i höger varv för då måste vänsterbenet komma långt och runt utsidan, så travade jag av i lååg form där jag fortsatte med mina öppnor och slutor. Han var fin! Det börjar verkligen hända något nu med traven, och får jag allt på plats så tror jag Molle snart kommer flyga fram! Speciellt kommer det lossna något i slutorna, vilket jag fick känna redan idag. Älskade älskade häst!

 
 
 
 

En höstlig motivation

Hösten är inte kall och hemsk, den är helt fantastisk! Tänk er att ni kommer till stallet en tidig morgon och ridbanan är lite fuktig av den kalla natten. Det ligger lite dimma i morgonljuset fortfarande och du har halsduk för det är kyligt. Hästen frustar och det ryker vit dimma runtom den efter ett härligt pass där du börjar lägga grunden för nästa års styrkenivå. Du har plockat fram alla murriga höstiga färger till dig själv och hästen, och ju mörkare kvällarna blir, desto mer stiger din motivation. Om du kämpar nu, så kommer det ge dig försprång om ett år. En kaffe eller varm choklad mellan ridpassen och du håller ångan uppe. Testa dig fram, prova något nytt, våga bredda ditt träningstänk. Nu finns tiden när man inte tävlar att göra fel, göra om och göra rätt. :)








 
























 

Hoppat fodertunna

Igår söndag blev det en till dag med bara häst, starta med en lektion och sedan red jag några hästar hemma. Leya fick gå på åkern, Molle blev hoppad och Matildas "Lillan" red jag för första gången på banan, hon kommer hit och får hjälp med inridning. Med Molle så blev det lite "man tager vad man haver" gällande hindermaterial. Men när man var liten och inte hade tillgång till riktiga hinder så gick det ju bra, så även igår. Han fick hoppa över fodertunnor och sedan ett lite högre språng som säkert var 100cm långt haha, precision med andra ord. Lika bra det, så kan man hoppa vanliga hinder som är flera meter långa sen utan problem. 

Jag hade nog faktiskt kunna åka och hopptävla honom i helgen, som jag hade lite outtalade planer på. Men jag hann inte iväg i veckan och hinderträna honom. Men Tina (som jag hopptränat för förut) som kom och såg när jag tog något språng, höll med. Inte hade han behövt träna för att hoppa en 90bana (jag försöker på inget sätt säga att det "bara" är att hoppa en 90bana, jag pratar endast utifrån våra egna förutsättningar, ingen annans). Ja han är faktiskt duktig att hoppa, och han går ju tydligen på vilket hinder jag än styr. Är så sugen att komma ut på någon liten hopptävling under hösten! Vi sken ikapp båda två. Men ska man hopptävla, så vill jag hoppträna. Små hinder, följsamhet, teknik och vänja in benen för den ansträngningen. 



Ett litet klipp.

Idag ska jag trimma på med galoppen, hitta känslan igen och få honom dit han behöver komma. Just nu höjer vi oss ännu ett snäpp med att komma ihop, jag menar inte mellan nos och svans, utan jag menar diagonalt, sidorna, vad ni vill kalla det. Att han ska gå med alla delar som "en", och inte fara ut med baken för att jag ställer i nacken t ex. Det är ett livslångt göra, det vi alltid kommer jobba med. Men inte förräns han är riktigt mellan mina hjälper där, får han uttryck för sina riktiga gångarter. Alltså först där, tillåts han i sin kropp att spåra rakt, både på böjt spår och rakt framåt, och först då får man den där härliga känslan, av att man kan göra vad som helst. Dit kommer man inte med tvång och våld, man måste lirka lite, känna efter lite, ställa, hämta in en bog, flytta ett bakben, känna efter och anpassa efter hästen man sitter på. Och när det kommer rätt, så känner man att hästen får en egen kraft och framåtbjudning för man har gjort det enklare för dem. Så mitt uppdrag blir att för varje pass få känna det, om så än för en kortsida, och aktivt rida för att hitta dit igen. Det är så man får upp styrkan, repetera och befästa det som är rätt.