Nu är det en rätt tråkig men ändå såklart nödvändig period med Molle. Han kan saker, men vi jobbar på att öka kvaliten i grunderna vilket betyder att man typ aldrig är nöjd. Nu kan jag inte bara rida runt och pluppa runt med byten och hit och dit, utan måste ha honom på plats helt och rätt stamp i galoppen, bytet måste ske på rätt sätt, inte släppa igenom halvdant. Då blir det jobbigare tycker Molle. Man liksom "backar" gällande känslan för jag kan inte rida fram ur något som inte går genom kroppen, utan jag får hela tiden sätta han lite ihop och på plats, det är lite tungstyrt om ni förstår mig rätt. Manken upp, bakbenen in, lägre form. Piruetterna ska ske med helt lösgjord innersida, ytter ska klättra runtom inner, inte få luta sig eller hjälpa honom att fuska någonstans, och dessutom ska han gå av sig själv = ryttartajming! Puh! 

Jag tror att en dag trillar liksom styrkan på plats, nu har vi inte tävlat på länge och det är bra, jag tror att en träningsperiod som börjar bli lite tung eller tradig, bryts av helt rätt med en tävling där jag ofta märker att hästen känns bättre och lättare efter att ha kommit hemifrån en sväng. Som att den kom på att det inte var så jobbigt, utan styrkan har kommit på plats. 

Ibiza har kommit hem och vi har tränat igång henne lite försiktigt. Känns som att vi kunde repetera vårens träningar bara på några dagar, hon kommer snabbt tillbaka där vi avslutade och kan påbörja sin utbildning mot nästa steg. Framöver ska det bli lite mer kontroll och hitta samt kunna byta lite bland olika växlar i samtliga gångarter. En het dam, är så grymt roligt att ha en het häst när Molle är raka motsatsen. Jag lär mig så mycket, älskar dem båda. 

Jag är så trött på att läsa alla dömande inlägg på sociala medier om ryttare och ridning. Missförstå mig rätt, jag tycker det är otroligt viktigt att det blir en diskussion angående träningsmetoder som är felaktiga för hästen, men jag vill också belysa att många väljer bara att följa strömmen och kasta skit utan att ha fakta eller kunskap om ämnet eller ens situationen som diskuteras.

Jag har svårt att förstå att man kan göra saker mot hästarna med våld. Alltså, jag tror att man kan få en häst att springa med våld, jag tror inte du kan få den att göra rörelser med våld. Dagens talangfulla hästar kan dessutom utföra rörelser innan dem är starka för det, det är snarare där jag tror det blir misstolkningar. En unghäst idag måste utmanas så den inte blir uttråkad i sitt psyke, men den måste också hållas tillbaka för kroppen vill mer än den klarar av innan styrkan finns. Så det är en jättesvår balansgång! Men vad jag tror hör inte hit. Det jag ville belysa idag var att det finns alltid två sidor av ett mynt. 

Patrik Kittel tränade för en holländsk tränare som lärt ut rollkur, från början skulle rollkur användas för att få nosen på hästen lägre än bogen, då det utsöndras lugnande och positiva endorfiner i kroppen på hästen som gjorde den lugn, när det blev mer och mer blod i hästarna. Såklart utvecklades metoden och sedan reds hästarna med nosen i bogen i en onaturlig hållning och ni vet resten. Patrik slutade träna på detta sätt, har utvecklat sjukt många GP hästar och är nog den i världen som har flest aktiva GP hästar på den nivån, rider så otroligt mjukt och lätt. För att han är konsekvent och får hästar att lyssna till minsta vink. Men han är föralltid förknippad med denna period av ridning där han på sin tränares bevåg rider hästen i rollkur. Varför? Varför är han föralltid dömd på detta sätt? Ser man inte positivt på att han lämnat detta och nu sprutar ut kunskap och mjuk ridning, han ger så mycket tillbaka till ridsporten.

Vad ser du i denna bild? Ser du ett harmoniskt ekipage, ett föredöme i dressyren?
Jag ska inte hålla er på halster, det är Ingrid Klimke som värmer upp sin Franziskus till Intermediaire 2. Nu är Ingrid en av mina absoluta förebilder och  jag ser upp till hennes ridning, ALLTID! Men jag ville göra er uppmärksamma på att även dem som hyllas tar hårda tygeltag, dem lägger på pisken när hästen inte lyssnat till skänkeln, och dem hamnar på bild i lägen som inte ser trevliga ut.

Jag har som ni förstått inget intresse av att få detta att se ut som någon uthängning, utan jag ville bara visa att man kan se en fantastisk häst och ryttare hamna "behind the vertical" och "trot is not diagonal" och "uugh, modern rollkur bending and counterbending". För sådär låter det på internet, och trollen har bara valt ut vissa ryttare, det kommer ju aldrig spela någon roll hur mycket mer positiv ridning dem bjuder på, om man gjort fel en gång är man föralltid hackkycklingen. Och det tycker jag är jävligt fel och osportsligt!!

Så mycket prestationsångest det finns i denna sport, jag vet många som inte ens kan rida sin häst när någon står och tittar på. Jag tycker det är jäkligt synd att man inte får vara människa i dressyr, man får inte göra fel för att kunna göra om och göra rätt. Det går tyvärr inte att göra alla rätt från början, även då blir det fel. Bara se på vilka hästar det är som får åka in och "rundsmörjas" om och om igen. Det är verkligen konstigt att våra toppryttare i Sverige har friska hästar. Så illa som det låter att dem rider.

Hoppas ni kunde läsa mitt inlägg på rätt sätt, med en nypa salt och ironi, och en hel del åsikt. :)

 

 

Jag har nog aldrig skrivit mina tankar om ekonomi i hästsporten här på bloggen. Som många andra kämpar man på med att kunna ha sin häst, betala tävlingar och allt därtill, jobbar heltid och jag lägger även på att jag försöker hjälpa Emma så mycket jag kan med hennes verksamhet (sköta stallpass, hjälpa henne med unghästar, rida dem jag kan, följa med på tävling m.m.) för att jag ska kunna träna så mycket som möjligt. Ändå skulle jag vilja träna mera. För mig är det inte självklart att kunna åka iväg på meetings eller tävlingar långt borta, att betala 1500 för en boxplats en helg är sjukt mycket pengar! 

Målet är att klara hästarna och det jag vill tävla på min lön från heltidsjobbet. Det innebär att jag kommer få slita mer för att få ihop livet, många gånger när jag försvinner från bloggen är det helt enkelt för att livet består av häst-jobb-äta-sova-upprepa! Och det är inget som gör mig ledsen, tvärtom, jag har det såhär för att jag mår bra och utvecklas som människa av att leva det liv jag gör, jag känner mig fylld och glad. Men såklart är det så att man kommer längre med mer pengar. Det går inte att sticka under stolen med att man kan köpa bättre hästmaterial, man kan åka på tävlingar för att träna utan att tänka och vända på kronorna, kanske kan man betala sin tränare för att följa med, man har en lastbil man bor i o.s.v. Men det går ju inte att fastna i allt man inte har eller inte kan. 

Jag får leva det hästliv jag kan i min situation! Och då är att vara på sociala medier en öppning för samarbeten som kan leda till sponsring av vissa tävlingsutgifter eller insättning på tdb. Det är inte heller något man ska skämmas för. Jag är jättestolt över det jag bygger upp kring min satsning på sociala medier, jag berättar om både med- och motgångar samt får så många härliga tillrop att vi inspirerar dem som är som oss, som köpt häst för några tusenlappar och sedan utvecklat dem på egen hand. Vi vet ju att det går med hårt jobb! 
Jag betalar och har alltid betalat allt kring mina hästar på egen hand. Det är tufft, men det går! 

Hur ser det ut för er?