Nu är pennan igång igen. Jag blir ibland uppriktigt irriterad på dagens ungdomar. Ofta står jag upp för er för jag vet att det fortfarande finns ambitiösa, hårt arbetande ungdomar som älskar hästar och ridsport och som kämpar och ligger i för att komma dit dem vill nå. Men ett fenomen har utbrutit och jag blir riktigt lack på det!

Det fenomenet jag pratar om är att unga tjejer, (vars föräldrar har köpt häst, står för utrustningen, stallplats, skjuts och träning/tävling och oftast är med på varje steg av satsningen) vägrar lyssna på sina föräldrar. Okej tänker ni, så har väl alltid barn varit. Ja men det som är så tråkigt är attityden lindas in i en form av acceptans som alla köper. Föräldrarna ska betala en tränare att följa med på tävling för barnet inte kan lyssna på samma ord från en förälder. Alltså? Skärp er! Har era föräldrar lagt ner all sin tid och mycket pengar på dig och din häst så är det minsta du kan göra att faktiskt vara ödmjuk och visa respekt inför dina föräldrar. 

Det blir liksom accepterat att man får säga så när man väljer att använda rätt ord, förstår ni vad jag menar? "Nej jag kan inte rida för min mamma" osv. Ja visst, jag köper att man blir osams ibland, men förstår ni hur mycket ni har att vinna på att samarbeta, även med era föräldrar? Visa lite tacksamhet, dem vill ju BARA erat bästa, i alla lägen! Finns ingen förälder som försöker motarbeta sina barn i en sådan här satsning. Jag skulle då inte vilja uppmuntra en sådan attityd om mina barn vill rida och tävla i framtiden. Passar det inte att vi hjälps åt då behöver man inte få ha tävlingshäst. Det är ingen rättighet när man är ett barn. 

Kram! :)

Min mamma och Molle. 

Imorse hade jag planerat allt så bra. Hästarna åt frukost inne, jag åt frukost sen ut med Molle på en härlig tur i skogen! Värmer nästan alltid upp i en backe där jag skrittar upp och ner på långa tyglar för att sedan ta tygeln och jogga igång honom. 

Jobbar mycket med tempoväxlingar, sätter tillbaka lite och sedan rider fram ur det. Jag har varit noga nu när jag vill jobba med travkvaliten att jag inte förhåller traven mot passage utan rider den fram ur den samlade traven. Får en mycket bättre känsla och en finare kontakt. 

När jag kom tillbaka skulle ju hovslagaren komma, därav den bra planeringen med frukost inne å tidigt morgonpass. Men klockan gick och ingen hovis.. När jag väl skulle ta upp telefonen och fråga om han glömt mig ser jag vår konversation där han skrivit kl 14.00... Alltså vad är de med mig?! Haha jag hade så klart för mig att det var på morgonen! Börjar man bli gammal nu?

Jag är så lycklig, känns som jag har vunnit högsta vinsten på lotto!
Idag tävlade vi på Gagnefs RK i en MSVB5. Det programmet har jag aldrig gillat och har inte heller ridit det varken på träning eller tävling på väldigt länge. Men idag var fokus på att vi skulle rida som vi gör hemma, avslappnat och med glädje. Och redan från början tyckte jag att Molle var med mig, inte det här blyga, introversa han har varit senaste 1½ åren. Och ja, det har spökat för oss på tävlingsbanan sedan nästan 1½ år. Sista tävlingen som kändes bra var meetinget på sista april 2017. Ni som läst bloggen vet att Molle sedan inte kändes riktigt bra i träningen, han hade ju kotor på sned i korset och jag tror det satte sig mer i huvudet än kroppsligt att han blev pressad fast han inte kunde utföra det jag bad om. Och det har som sagt jagat oss sedan dess, min häst tyckte inte längre tävling var lika med roligt.

Och det har tagit ända tills nu, jag kände i Vansbro för 3 helger sedan att det släppte lite mot slutet inne på banan, men som sagt idag; då var det härligt från början till slut. Jag hade inga som helst mål med dagen utan ville ha en avslappnad känsla som vi kunde jogga runt programmet med. Och det hade vi! Kom en liten spänning efter halt-hälsning och sedan fick vi galopp i första längningen men jag kom på mig själv att bara skratta lite och klappa om han sen fortsatte vi och plopp, så var proppen borta. Sån underbar känsla när han litar på mig, har roligt och bara slappnar av! 

Nu ska vi ha den här känslan igen innan vi försöker hitta mera "oumph", jag ska vårda att han tycker det är roligt, det är absolut det viktigaste när man tränar häst! Vi red programmet bara genom att jogga runt, men han har 7 väldigt genomgående på det mesta i protokollet, vi hade istället massor med missar, travlängningen, några byten och ja, det gör mig inte det minsta för vi red inte för någon slags procent. Men 62% med så mycket missar på grejer vi brukar sätta, det är jag väldigt nöjd med. Fick så fina ord från domaren som också har sett oss under detta år när ingenting har fungerat. 

Jag är så glad att Mordillo is back in business!